Hammarby - Varbergs BoIS
Inför ÅFF - HBK: Vinn eller försvinn
Så var det dags för ännu en sån där hyperviktig match, i ännu ett självförvållat utsatt läge i botten av tabellen. HÄB försöker nysta upp trådarna och bjussar på lite tough love.
Efter tre förluster på fyra matcher, och jagade av bottenkollegor som plötsligt finner formen, befinner sig HBK hastigt och lustigt på kvalplats, en poäng från nedflyttning. Visst anade vi att VM-uppehållets åttondeplats var något av en papperstiger, men läget är värre än vi kunnat tro.
Senast mot Elfsborg förlorade Robin Malmqvist i målet matchen på egen hand redan under de inledande åtta minuterna, efter att i praktiken ha kastat in två bollar i egen kasse. Robin skadade sig vid andra målet, men rapporteras nu åter vara fit. Att det ändå är Kalle Johnsson som startar mot Åtvidaberg ser jag som helt självklart. Missarna mot Elfsborg var långt ifrån Robins första under året, medan Kalle under de få matcher han har fått chansen har visat framfötterna, och överglänst Robin på de flesta plan.
Att inte trampa på någons känslor har varit ett dumsnällt budord i HBK lite för länge nu. Med undantag för Jannes ogenomtänkta kommentarer om att peta lagets stjärna Dusan Djuric efter en svag insats på fel position för några år sedan har det hetat att man spelar sig in i laget, och man spelar sig ut ur det. Med den logiken har vi fått se mången spelare göra allt svagare insatser för att till slut antingen petas eller blixtra till med en skaplig insats och få tio chanser till. Allt medan lagets resultat har blivit sämre för varje år.
Jag skrev förra helgen en krönika om HBK-spelarnas svaga inställning och mentala styrka. Det är dags att hyfsa till den nu. För nu möter HBK, seriens sämsta bottenlag, allsvenskas särklassiga jumbo. Ett lag man slog hemma med 4-0, men som trots allt helst plockar sina poäng hemma.
Då duger det inte att slå ned blicken, att hänga med huvudet och att stå still i stället för att springa livet ur sig så fort det inte går som man har tänkt sig. HBK har de senaste åren varit skapliga fram tills dess motståndarna gör ett mål. Då går i de allra flesta fall luften ur en helt. Är det en riktigt dålig dag gör motståndarna åtta till.
Vilket i sig är väldigt underligt. För under de senaste tio åren har HBK varje år haft ett lag för den övre halvan. Ibland de nedre regionerna av den övre halvan, ibland för de övre. Under de här året har man tagit ett guld och en silvermedalj, men i övrigt legat runt mitten - eller i botten.
I år har man ett lag som ganska enkelt borde hålla en plats i mitten - och, sett till hur serien har artat sig, kunna utmana uppåt. Om man tittar på spelarna individuellt så håller var och en hög allsvensk klass en bra dag. Problemet är att de tycks ha en bra dag på hundra dåliga. Emir Kujovic, en av få ljuspunkter i fjol, har inte kommit i närheten av fjolårsformen. Emil Salomonsson, förra årets vilt kämpande nykomling, kan i år dra benen efter sig vid minsta motgång. Och Marcus Olsson, som i höstas var iskall framför mål och bland annat sänkte Dif på Stadion i en viktig bottenmatch har helt tappat kylan och slog bort en straff mot Elfsborg.
Detta är spelare som skulle kunna slåss om allsvenska medaljer varenda år. Spelare som inte utan anledning har varit uttagna till U21-landslag och följts på nära håll av både svenska och utländska klubbar. Men som antingen inte kan koncentrera sig på nuet för att de drömmer om att duscha med Zlatan och Xavi på Nou Camp, eller bara inte vill vinna tillräckligt mycket för att klara av allsvenskt spel.
Vart tog karaktärsspelarna vägen, undrar man. Och inser att det inte borde handla om att ta in nya vinnarskallar, utan om att få fart på de vi redan har. För man kommer inte så här långt som spelare utan att vilja vinna, att vilja vara bäst. Men man kan inte heller nöja sig med att bara ha kommit till ett allsvenskt lag - man måste vilja ta nästa steg. Och det är här jag tror att det har blivit fel. Alla vill ta nästa steg - men för dagens unga HBK:are är nästa steg ett utlandskontrakt - inte att bli bäst innanför landets gränser.
För att klara av den svåra utmaning man nu har framför sig - att klara det allsvenska kontraktet, och det helst utan kval - krävs att man slutar tänka på sig själv och fokuserar till hundra procent på laget. Man jobbar för varandra. Man slutar inte springa förrän domaren blåser av. Man skiter i vem som gör målen, bara de görs. Enkla grejer, men grejer som majoriteten av våra unga talanger inte tycks ha fått in i sina drömfluffiga små skallar.
Sluta drömma - tänk "vi", inte "jag" - sluta aldrig kämpa. OKEJ?
Till ödesmatchen i Åtvidaberg har Lasse Jacobsson tillgång till en skadefri trupp, och kan därför komponera startelvan fritt. En inte alltför vågad gissning är att den blir ganska lik den från senaste matchen - med undantag för i målet.
På bänken kan däremot ske en eller annan förändring. Sedan förra matchen har Italien-förvärvet Guri Baqaj hunnit bli spelklar, och kommer alldeles säkert att få en plats i truppen. Baqaj har tidigare uttryckt optimism om sin förmåga att göra mål i Allsvenskan, och vi kan bara hoppas att han har rätt. I skrivande stund leder Anselmo den interna skytteligan med 4 mål - två bättre än tvåan. Om inte Joe Sise (ett (1) mål i år) eller Emir (2) kan få av locket på ketchupflaskan kanske Baqaj kan hjälpa till.
17-årige Kristoffer Thydell stod för ett synnerligen inspirerande inhopp senast, och löpte, passade och nickade föredömligt. Det var talande att han gjorde en klockren djupledslöpning på överlapp när Salomonsson tog emot bollen strax utanför straffområdet - och denne avlossade ett dåligt skott i stället för att passa Thydell. Med mer av den sortens uppoffrande löpningar i laget kanske vi kan hitta tillbaka till ett mer vägvinnande spel.
Jag vet att jag går hårt åt våra gossar. Men det beror på att jag vet vad de kan - och jag ser hur långt ifrån sin potential de har presterat hela året. Jag kan inte se hur det skulle hjälpa att dalta med dem. Så ryck upp er för fan, era bortklemade skitungar, och ge oss ett resultat vi slipper skämmas över. Okej? Okej.
