Pedagogiska petningar
En poäng borta mot Åtvidaberg innebar att matchen hade två förlorare. Ännu värre var att HBK än en gång hade förtvivlat svårt att prestera spelmässigt - och det mot seriens sämsta lag. Därför krävs drastiska åtgärder inför hemmamatchen mot MFF.
Vi har pratat om inställning under den gångna veckan. Ni vet, om hur HBK-spelarna så gott som mangrant tycks sakna den rätta. Vi pratade om Johnny Lundberg, och om hur han gått från frisk fläkt och rakryggad ledargestalt i höstas till kutryggig vekling i år.
Vi pratade inte så mycket om Michael Görlitz, men vi kan göra det nu. Den lille tysken tog sig in i våra hjärtan för ganska exakt två år sen, när han i sin debutmatch gav HBK ledningen mot Helsingborg, och han byggde ett helt litet bo där inne i fjol, då han var seriens kanske allra bästa offensiva mittfältare. Tyska klubbar stod på rad för att köpa hem honom - men om det kom några bud var de inte mycket att hänga i granen.
Därför har Görlitz blivit kvar i HBK. Slänga iväg Allsvenskans bäste målpassare för två backar blandad weissbier? Knappast!
Problemet vi nu har på halsen är att Michi inte längre är bäst. På något. I stället för att göra sitt bästa för laget springer han omkring på en kant och surar som en femåring som inte får äta lördagsgodis till middag hela veckan. Får han bollen drar han gärna till direkt, och helst långt utanför mål. Hörnorna blir stadigt sämre, och inte ens kortpassningarna sitter särskilt ofta längre.
Allsvenskans bästa offensiva mittfältare 2009 är en av seriens allra sämsta utespelare 2010.
Och vi grämer oss. För vi vet ju att han egentligen kan spela som en jävla gud. Och av just den anledningen fortsätter han att vara bofast i startelvan, fastän prestationerna har dalat taktfast ända sedan de första matcherna på säsongen.
Det är dags att ändra på det nu. Det är dags att visa att det inte längre är potential som räknas. Det är dags att visa att även om någon vann assistligan gör det inte vederbörande till en untouchable när det kommer till laguttagningar. Därför ber jag en stilla bön att Görlitz - i bästa fall! - startar på bänken mot Malmö FF.
Lundberg då? Jo, han med. Johnny tog över lagkaptensbindeln i höstas, men har inte levt upp till förväntningarna. Två mål har han förvisso gjort, och en och annan bra match. Men han skriker inte igång laget, han visar inte vägen när det blåser snålt. Hans status som lagkapten känns helt enkelt mer teoretisk än praktisk.
Så Johnny borde petas. Bort med lagkaptenen, och bort med vår kanske mest talangfulla mittfältare. Bort med dem bara.
Idioti? Inte då. Genom att peta två spelare med väldigt hög profil i laget sänder lagledningen en tydlig signal: det är inte okej att underprestera. Det duger inte att spela som skit och bara lyfta lön.
I Johnnys ställe borde Markus Gustafsson få chansen. Markus är "Peter Larsson-kopian" som kom till HBK inför säsongen 2008 och som hittills startat en enda allsvensk match, den mot Göteborg på Gamla Ullevi i höstas - och då gjorde en strålande insats. Markus hade skadeproblem under våren, men har kommit tillbaka och presterar enligt rapporter bra i B-laget. Fine. Det är bra nog. In i startelvan med honom.
För ni förstår, med tanke på hur jävla dåliga HBK har varit under den största delen av denna allsvenska säsong finns det ingen anledning att inte chansa en smula. Säg att man skulle byta ett par rutinerade spelare mot unga, oerfarna mot Malmö och sen förlora med 0-3. Och? Med samma lag som startade mot Elfsborg vore jag förvånad om vi inte förlorade mot ett supertaggad och formtoppat Malmö med 0-10. HBK är på rock bottom nu. Det kan bara bli bättre.
Och Markus, den kanske mest underskattade spelaren i HBK den här sidan millennieskiftet, är knappast sämre än den jämmerlige Johnny Lundberg vi fått se under största delen av innevarande säsong.
Mot Åtvidaberg i andra halvlek visade HBK en del offensiva tendenser som inte var fy skam. Man vann boll och transporterade den bra upp till motståndarnas straffområde. Väl där slogs oftast en kass passning, och hemmalaget kunde rensa eller kontra. Vi är långt ifrån säkra, men det är inte hopplöst än.
Men det behövs lite nytt blod, lite nya perspektiv. Därför borde Guri Baqaj få ett längre inhopp mot Malmö. På de för få minuter han fick mot Åtvidaberg hann han visa både sin förmåga att hantera bollen på små ytor och sin rena kroppsstyrka. Om vi har lika svårt framåt som vi har haft på sistone kan han betyda skillnaden mellan mål och miss.
Joe Sise är en fantastisk bolltalang, men hans effektivitet framför mål har varit nära noll både i år och i fjol. Hans bollsinne och snabbhet kommer bättre till pass på vänsterkanten - vilket också var den position han debuterade på i HBK. Och nej, den idén är inte så långsökt som man först kan tycka.
Mot Åtvidaberg gjordes HBK:s mål av Jonas Saevarsson. Den lille islänningen är en tuffing som i sina bästa stunder skaver motståndarna som en gång Magnus "Turbo" Svensson, och han har gjort ett par riktigt viktiga mål i år. Men han är också dålig på att hålla sin position. Han har saknat jämnheten för att ta en fast plats på innermittfältet, den enda lagdel där det finns en konkurrens att tala om i laget. Liksom de flesta av spelarna i dagens trupp har han en hög högstanivå - men når den för sällan.
Ändå vill jag se honom i startelvan. Han har trots allt gjort två mål trots få starter, och kan vara rätt medicin för att hålla MFF:s innermittfält i schack, särskilt som de saknar sin bästa mittfältare.
Dessutom innebär det att Anel Raskaj kan användas som offensiv mittfältsspets. Om man nu tvunget ska spela 4-5-1 bör man åtminstone göra det med en teknisk och passningssäker spelare på den offensiva positionen. Anel har spelsinne och kan transportera bollen, till skillnad från Emir Kujovic.
Emir blixtrade ju till mot Elfsborg, och kan möjligen hitta tillbaka till fjolårets form - om han får spela på sin rätta position: som anfallare. Som mittfältsspets hamnar han i ett livlöst ingenmansland och kommer för sällan till farliga avslut. Med sin tyngd och nickstyrka kan han vara ett vapen längst fram.
Anselmo är en annan spelare som för sällan fått ut sitt bästa spel som offensiv spets. Jag vet att Janne gillade att han skulle kunna komma rättvänd med boll, men det har ju verkligen bara funkat så i ett fåtal fall. För varje lyckad match har han spelat tio och varit helt osynlig. På en kant får han aningen mer tid på sig, och det tror jag är precis vad han behöver.
Jag tänkte avrunda den här texten på ett sätt som snarare är värdigt ett foruminlägg: med en startelva.
Kalle Johnsson
Emil Salomonsson, Tomas Zvirgzdauskas, Markus Gustafsson, Ryan Miller
Mikael Rosén, Jonas Saevarsson
Anselmo, Anel Raskaj, Joe Sise
Emir Kujovic
Kanske är detta formationen som kan bryta den olyckliga, och nu tre säsonger gamla, traditionen att torska hemma mot MFF och släppa in tre mål. Denna laguttagning premierar - så gott det går i dagens HBK - kämpaanda. Den självbelåtna strandraggarfaktorn från 80- och det tidiga 90-talet är ju tyvärr tillbaka, och HBK har varit alldeles för dåliga på att mota dess fula nuna tillbaka ut i Kattegatt. Men det är aldrig för sent att börja bruka allvar.