Intryck från La Manga
Tankar kring de fyra topplagen (?) i årets allsvenska
Hemkommen sedan nästan en vecka från mitt besök i Spaniens sydöstra hörn, tänkte jag hacka ned mina intryck av förra säsongens fyra topplag då jag såg dem träna och spela i La Manga. Samtliga lag hade åtminstone en tongivande spelare borta på landslagsuppdrag, samt hade (och har) ett inte obetydligt skadeläge (minst en tongivande borta även p g a detta), så lagen var långt ifrån ordinarie. Tankarna tar därför inte så mycket hänsyn till resultaten, utan mer till hur lagen spelat, hur de sett ut på träning, etc.
IFK Göteborg
Det lag som det för mig är svårast att ha någon uppfattning om, eftersom de var laget som experimenterade och prövade spelare mest under veckan. Laget som förlorade med 6-2 mot Brann innehöll bara ett fåtal namn som en supporter av ett annat lag känner igen (Höiland, Erlingmark, Jimmy Svensson, Sandklef, Gustaf Andersson och, med lite god vilja, Kabba Samura), så man kan inte lägga så stor vikt vid resultatet i sig. Jag såg nästan en halvlek, resultatet var 2-0 till Brann då jag gick, men vad gäller spelsystem så är det ingen ändring vad gäller IFK Göteborg, då man ligger i anfall är det sällan bollarna passerar går via mittfältsspelarna. Man kunde även konstatera att Gustaf Andersson antingen är ur slag (vilket han givetvis kan vara så här i början av säsongen), eller är väldigt beroende av Rosenkvist. På den träning som jag spionerade på så verkade det dock som den gamla goa stämningen var på väg att infinna sig igen. Jag trodde dock strax efter årsskiftet att IFK kunde bli farliga inför säsongen, att de värvat klokt och hade många egna produkter på gång. Det verkar dock vara så att de unga inte är riktigt flygfärdiga ännu, utan att det är Bengt Andersson, Erlingmark och Mild som skall stå för stabiliteten iår igen. Det känns som om IFK får vänta ett år till innan de blandar sig i absoluta toppstriden.
Helsingborgs IF
Laget som var otroligt svårfångat på anläggningen, jag såg Hemlige Nanne och Jesper Jansson ibland på matcher mellan olika lag, men lyckades aldrig observera att laget tränade (man ser väl inte det ens ögon inte vill se). Dock så såg jag dem givetvis i matchen mot HBK. Den matchen påminde i sin karaktär i första halvlek ganska mycket om mötet på Olympia förra året om man ser till chans fördelningen (viss övervikt för HBK, där vi borde avgjort) och att lagen omväxlande hade sina perioder av rätt fint spel. Andra halvlek förföll till en soppa av dålig stämning och fult spel. Helsingborg känns dock klart farliga iår, de har en stark trupp, och ett bra grundspel med ett snabbt passningsspel, vanligtvis på marken. De var dock det lag som prövade minst nya lösningar (Mikael Hansson i anfallet blev en "no no"), utan körde mest på i gamla gängor.
AIK
Med tanke på ressällskapet och första veckans resultat det lag som jag såg mest. Förra säsongen var det mycket snack om stämningen i truppen, att vissa spelare inte klarade av Baxter o s v. Vad man kan se på träning, så verkar det inte finnas några sådana tendenser kvar, spelarna ser ut att ha kul med varandra, och med Olle och det är förstås oroväckande. Lika oroväckande var den träning jag såg (till dess jag såg HBK:s), men det visade sig att det var ett planerat hårdkörningspass. Matchmässigt då? Jag såg matchen mot Brann och Rosenborg. Norrmännen ligger längre fram i träning än de svenska lagen, så Brann-matchen avslutades under ordinarie matchtid med i princip spel mot ett mål. Första halvlek var dock AIK väl med i matchen, där en spelare stod ut från mängden, Sharbel Touma. Han byttes ut i halvlek, och då spelade AIK betydligt sämre, den halvleken var trist, till dess att Branns starkare kondition gjorde att de kunde börja producera målchanser. Jag blev väldigt förvånad när AIK vann matchen på "golden goal" (själv missade jag det, jag stod bakom läktaren och talade i mobilen). Mot Rosenborg så spelade laget mer defensivt, Rosenborg (som hade turneringens bäste mittfältare i Örjan Berg och Fredrik Winsnes) fick hålla bollen och AIK kontrade. Man kan säga att AIK uppträdde som i Champions League 1999, fast lyckades i sina spelvändningar skapa fler chanser.
Olle Nordin har pratat om mer kantspel, och med ett mittfält som centralt består av Lagerlöf och Tjernström, som inte inger någon större respekt i Allsvenskan beträffande kreativitet, så blir det givetvis så. Dock så är det anfallet som visades upp i La Manga tämligen ofarligt "Långås", Mattiasson och Novakovic är inte rätt personer att utnyttja ett bra kantspel (p g a bl a brist på huvudspel), utan de flesta chanser som man skapade var snabba vändningar från yttermittfältare till yttermittfältare, där dessa har sådan teknik att de snabbt kan ta emot bollen och komma till avslut. Måltorka i Allsvenskan?
HBK
Pudelns kärna, hur gick det för HBK i La Manga? Resultatmässigt inte OK, men spelmässigt så såg i vart fall första halvlek mot Helsingborg bra ut, det skapades en del chanser, med ett tämligen varierat anfallspel, med avslut från Björn Carlsson, Robban, Petter och Bomba-Berra. På mittfältet gjorde Björn Carlsson (tar han ett steg till iår?, Mini och f f a Petter bra insatser. Backlinjen skötte sig bra, med tanke på att det kanske var tredje, eller fjärde alternativet som spelade, även om den brast i den stabilitet man blivit van vid ibland.
Träningarna var dock rena sjukstugor emellanåt, 6-7 spelare kunde vara ibland sitta vid sidan av och göra olika övningar med Simon Bakkioui. De två träningar jag såg var (till skillnad från IFK:s och AIK:s - men jag har ju inte sett så många träningar med de lagen), till stor del inriktade på spelmoment och spelsystem. Jag kunde dock inte ana något nytt här, utom möjligen en sak, som inte jag skall skriva om här, den får motståndarna uppleva under säsongen. När När jag skriver detta är resultatet mot Mjällby känt. Det är väl dags att få igång maskinen nu?