Allsvensk krönika del 11: AIK
Analys av samtliga lag inför den allsvenska säsongen 2002. Den här gången är det AIK som granskas.
AIK och dess spelare är lite av en gåta, ena stunden är Stuart Baxter för hård och disciplinerad och bryter träningsmoment för att rätta det som blivit fel, i den andra är Olle Nordin för ostrukturerad och låter spelet fortgå. Antingen så är Stuart och Olle varandras extremer, vilket de inte förefaller att vara om man ser till deras sätt, eller så har man en trupp med en massa bortskämda individualister som gnäller när det går dem emot, antingen genom kritik på träningen eller p g a uteblivna resultat. AIK lyckades dock få ordning på sitt spel under hösten (liksom Olles Peking 1999), och landade på en tredjeplats. Om laget kommit igång bara några omgångar tidigare, så hade man antagligen vunnit Allsvenskan. Deras bortaspel på Örjan i augusti 2001 var det bästa som sågs under säsongen, i konkurrens med Helsingborgs första halvlek.
Ny för säsongen är den efterlängtade defensive mittfältaren Svante Samuelsson (årets nyförvärv enligt de skribenter på rikstidningarna som är gnagare), som blivit lagkapten direkt. Gamle Svante träben har antagligen utvecklats i Brann, men är en kortsiktig lösning i AIK, och är inte precis i samma kaliber som Johan Mjällby (och Krister Nordin). Köpet av Jimmy Tamandi känns också något osäkert, han har en del att bevisa innan han kan ta en plats i laget. HBK lyfte först ut Sharbel Touma och sedan Mattias Thylander från AIK. Båda har lidit av skillnaden i spelkultur mellan DIF/MFF och AIK, och fann aldrig sin plats där, medan de har fått en bra start i HBK, där f f a Touma har imponerat stort och redan börjat nämnas som en potentiell publikfavorit.
Turbulensen under försäsongen med dåliga resultat och Olle Nordins sjukskrivning är förstås inte bra, men Peter Larsson kan nu gå in utan press och göra det bästa han kan av situationen. Samtidigt så har resultaten dragit ner förväntningarna något, vilket kan få trycket att lätta lite på truppen. Tro på medalj för AIK i år igen.
Jonas Löfgren
AIK vinner serien i år och Andreas Andersson blir årets skyttekung. Jag kan inte se hur det skulle kunna gå på något annat sätt.
Medan AIK gått kräftgång under försäsongen, med om möjligt ännu sämre resultat än HBK, har Helsingborg sopat banan med de flesta motståndare och i de flesta expertkolumner seglat upp som skyhöga favoriter till att ta hem titeln. Men de anledningar de flesta väljer att peka på för att motivera sina tips i HIF:s favör är desamma som i min bok gör AIK till den mest uppenbara guldkandidaten: den breda truppen, revanschlustan, rutinen, publikstödet etc. Under de år som hunnit gå sedan AIK storsatsade inför säsongen 1999 har nu en tydlig stomme utkristalliserats. Man har till slut fått en knivskarp profil.
Ett väl sammansvetsat lag, där man känner varandra väl på planen, visade sig en gång för alla under fjolåret utgöra ett av de viktigaste fundamenten i ett lag som aspirerar på titeln som allsvenska segrare. I år har AIK detta fundament. Lägg till det Andreas Anderssons brinnande lust att äntligen bevisa vilken kapacitet han faktiskt besitter, dels för att han ännu inte lyckats göra detta under en hel säsong, dels för att han är en av de inhemska spelare som på allvar kan slåss om en plats i Sveriges VM-trupp. Man kan nämna hungern hos unga spelare som Per Nilsson, nye Jimmy Tamandi (MFF), Benjamin Kibebe och Stefan Ishizaki. Den sistnämnde tror jag får ett rejält genombrott i år.
Olle Nordins sjukskrivning ledde till att andretränaren (och tillika ex-HBK:aren) Peter Larsson tar över som huvudtränare hela säsongen. Även detta tror jag i slutändan blir något som faktiskt, åtminstone på så kort sikt som en säsong, kommer klubben till gagn. Tillsammans med de dåliga resultaten i träningsmatcherna och snacket om HIF och derbyfienden Djurgården gör rentav AIK till någon sorts underdogs, och det är ingen nyhet att det är en stor fördel att kunna slå underifrån. Jag menar, tro mig, jag är HBK:are.
Den sista, viktiga pusselbiten i AIK:s lagbygge har dessutom kommit på plats. Svante Samuelsson är en klippa på mittfältet, vilket han inte minst visade i ÖIS säsongen ’98. Under några år i Norge har han samlat på sig ovärderlig rutin och kommer nu att utgöra hjärtat i AIK:s mittfält, både som efterlängtad ersättare till Krister Nordin och som ny lagkapten.
Det har talats i varnande ordalag om AIK:s problem med skador på viktiga spelare, som Kalle Corneliusson (som rimligen borde erhålla rikskuponger i lönekuvertet i fortsättningen), Andreas Alm och Daniel Tjernström. Poängen är dock att dessa skador inte kommer att bekomma AIK lika hårt som man kan tro, när man har ersättare som Luke Casserly, Martin Åslund och Patric Andersson. AIK:s fantastiska trupp, med de högsta topparna och den största bredden, kommer att vara det som fäller avgörandet när Lennart Johanssons pokal i november föräras AIK på Råsunda.
Peter Mikkelsen
