Allsvensk krönika del 12: Djurgårdens IF
Analys av samtliga lag inför den allsvenska säsongen 2002. Räcker köpet av Kim Källström ända till guldet för DIF?
Orkar inte skriva ett ord om Stockholms Stadion.
Djurgården var en positiv överraskning förra året, sett till det spel man presterade stundtals. Det spelövertag man hade var dock emellanåt skenbart, bollen befann sig sällan inom halvcirkeln från hörnflagga till hörnflagga vid motståndarmålet, och inspel lyckades sällan, för att rätt spelartyp saknades. Djurgården var inte särskilt målglatt, de mål som gjordes kom till (som så ofta i dagens fotboll) genom snabba spelvändningar.
Inför säsongen så har man gjort årets värvning enligt de skribenter i rikstidningarna som är djurgårdare. Det går inte att komma ifrån att Kim Källström är en mycket lovande fotbollsspelare, och att värvningen har en funktion att fylla på både lång och kort sikt; på lång sikt för att ersätta Stefan Rehn eller Magnus Pehrsson, vem som nu försvinner först, på kort sikt för att vara ”in your face” på de båda andra stockholmslagen. Om Djurgården dock hade velat vara en aspirant på att vinna allsvenskan, så skulle man köpt en spelare som Henrik Bertilsson från HBK (nu i Falkenbergs FF) för runt en tiondel av det man gav för Kim Källström. Kanske har dock Djurgården då man kopierat Ajax-modellen glömt att kopiera avsnittet i manualen som vi tack vare Zlatan vet heter ”Tröja nr 9”; target-playern. Det är dock inte för sent ännu, men det borde ge en djurgårdare huvudbry att bäste målskytten förra året inte har ersatts på något sätt. Djurgården överraskade dock förra året genom att plötsligt dra upp Andreas Isaksson ur hatten, då man som bäst sågade försvaret. I år blir det säkert svårare för Djurgården, dels beroende på att bortalagen kommer att gå in på Stadion med en mer defensiv grundupp- och inställning, dels på att backlinjen känns som lagets akilleshäl. Det blir nog en del ”orättvisa” hemmaförluster för DIF iår, och man landar i mittenland nånstans.
Jonas Löfgren
Djurgården lär bli väldigt sevärda i år. Värvningen av Kim Källström ger ytterligare tyngd åt påståendet att det är DIF som har Allsvenskans absolut vassaste mittfält. Med liraren Stefan Rehn och äkta järnkaminen Magnus Pehrsson som farsor åt Abgar Barsom och nämnde Källström har man en utsökt avvägning mellan rutin och hunger, av gammalt och ungt och dessutom fysik som åtminstone borde hålla för det motstånd man kan tänkas stöta på i Sverige.
Huruvida man sedan kommer att vara med och slåss om medaljerna är en annan historia. Av de fyra lagdelarna har DIF två som är bland seriens allra bästa. Förutom mittfältet är Andreas Isaksson i mål oerhört värdefull, och det är handlar knappast om att sticka ut hakan när jag gissar att han är given som tredjemålvakt i VM-truppen i sommar. Så långt är allt väl. Däremot är jag mer skeptisk till lagets anfall och framförallt försvar. Visst är grabbarna där bak hyfsat väl samspelta, men Niklas Rasck, Markus Karlsson och Patrik Eriksson-Ohlsson känns inte direkt som den fräschaste och stabilaste backbesättningen i serien. Visst, Mikael Dorsin och Richard Henriksson är ett par skapliga namn som säkert kommer att bli något att räkna med med tiden, men än känns de unga försvararna något för valpiga, och de gamla för… gamla.
I anfallet är den stora frågan vem som egentligen ska göra målen. Andreas Johansson lär i år få spela mer i anfallet än som ifjol, på mitten. Andreas är en fantastisk spelare, men i mina ögon snarare en kreatör än en målskytt. Stefan Bärlin är inte heller rätt man att förlita sig till när det gäller målproduktion (däremot är han en mycket duktig ytter, förstås). Den som torde kunna växa ut till att bli den målskytt man letat efter är då snarast Louay Chanko; kvick, teknisk och med ett gott målsinne, men kanske ännu med ett frågetecken för fysiken. Även luttrade Christer Mattiasson finns med i truppen, men han hade redan förra säsongen sedan länge sett sina bästa dagar.
Djurgårdens hopp lär sättas till att den fina bredden på anfallet istället blir det som fäller avgörandet. Man har flera mittfältare som alla kan förväntas stå för en handfull mål, dessutom borde man, med huvudspelare som PEO, Dorsin och Pehrsson och frisparksläggare som Källström och Rehn kunna hävda sig väl vid fasta situationer.
Jag tror att DIF kommer att husera i toppen, och kunna utgöra ett skapligt hot mot de övriga guldkandidaterna, men jag är rädd att den fagraste fotbollen inte heller i år kommer belönas med de ädlaste medaljerna.
Peter Mikkelsen
