Krönika: Halvtidsrapport från Allsvenskan
Så har vi då nått ”halvtid” i den allsvenska fotbollen. Sju av de 26 omgångarna är avklarade och nu får man under några veckor nöja sig med att se Zidane, Ronaldo, Owen och dem andra VM-grabbarna underhålla fram tills att allsvenskan åter drar igång den, för Halmstads del, den fjärde juli. Det får väl gå för den här gången...
Inledningen av Allsvenskan har på alla sätt och vis varit intressant, såväl objektivt som subjektivt sett. Den är jämn som aldrig förr med vårens stora överraskning Landskrona i topp och storlag som AIK, Hammarby och Halmstad långt ner. För visst måste vi efter de senaste årens fantastiska resultat räknas som ett av allsvenskans absolut största lag. Vi har under Prahl-eran vant oss vid att alltid vara med i toppstriden, vi var ju trots allt med länge i medaljstriden även ifjol, den så snöpliga sjunde platsen till trots.
Kan vi även i år förvänta oss en plats bland de fyra, fem första lagen? Ja, även om inledningen har varit något trög så är det exempelvis faktiskt inte mer än fyra poäng upp till en tredje plats. Med andra ord, chansen finns fortfarande att Halmstad även vid den här säsongens slut kan vara medaljör. Men då, anser åtminstone jag, måste spelet förbättras och en stabilitet i laget skapas. Det har varit några incidenter som har gjort mig, trots min sen barnsben långa HBK-kärlek, orolig och fundersam över Therns inledning som allsvensk tränare.
För det första är jag inte riktigt övertygad om att det var rätt att satsa på Conny som förstamålvakt. Visst, han imponerade under träningsmatcherna och har även i allsvenskan gjort en del fina prestationer. Han har inte heller släppt in många mål och framförallt inga onödiga som han kan lastas för. Blott sex insläppta mål på sju matcher imponerar, åtminstone på pappret. Det jag inte gillar med bytet från Håkan till Conny är att kommunikationen mellan målvakt och backlinje har försämrats kraftigt. Det har vid ett flertal tillfällen skett missförstånd som antingen gett motståndarna chansen till kontringar eller för dem fortsatt anfallstryck på vår planhalva, eller stört vår egen uppspelsfas och saboterat de så viktiga kontringssituationerna. Jag tror inte att Håkan hade släppt in fler mål, faktum är att det låga antalet insläppta mål beror till stor del på det säkra mittbacksparet vi har, men däremot hade kunnat skapa en viss stabillitet i laget. Att byta förstamålvakt är svårt och då det inte heller är någon föryngring, ett år skiljer i ålder, är det bara en onödighet som vi kunde varit utan. Håkans skada under försäsongen tycker jag inte är anledning nog eftersom den inte har påverkat honom nämnvärt, dessutom har han mycket rutin att falla tillbaka på.
Det andra som jag reagerat på är att man flyttat ner Mikael Nilsson som högerback. Visst, vi har och har under de senaste säsongerna haft ytterbacksproblem, men det känns som om man slösar bort en viktig kugge i laget genom att placera Micke på en ovan position. Han har på intet sätt gjort bort sig på sin nya plats, men han hade behövts mer på mittfältet. Han är den playmakern och spelfördelaren som vi behöver på mittfältet för att det inte ska bli för stereotypt. Troligtvis, för min del även förhoppningsvis, får Micke återta sin gamla position när skadeläget för våra ytterbackar ljusnar. Thylander och Texas är snart redo för att ta en plats i startelvan. Framtiden får utvisa hur det blir…
Ytterligare en sak som jag reagerat på under träningsmatcherna och de inledande omgångarna i allsvenskan är att spelarna inte fått spela in sig på en position utan flyttats runt för att fylla upp på andra delar av planen. Ett bra exempel är vår eminente kämpe Petter Hansson som inför säsongen utsågs till att vara mittback tillsammans med Tommy Jönsson. Någon match senare agerade han anfallare, i och för sig med gott resultat, men tanken att ha honom som mittback verkade som bortblåst. Ytterligare någon träningsmatch senare var han åter tillbaka där han spelat de senaste säsongerna, som innermittfältare. Micke Nilsson och hans ”positionsöde”, vilket jag nämnde tidigare, är ett annat bra exempel. Han har figurerat på mittfältets båda kanter och som innermittfältare, för att sedan få ta steget ner till backlinjen. Även Sharbel Touma har fått flytta runt bland positionerna, han har spelat på mittfältets alla platser och dessutom i anfallet. Detta kan kallas flexibilitet och kan ses som positivt då spelarna får utnyttja alla sina kvaliteter och visa sitt kunnande. Jag anser dock inte att det är nyttigt för laget i sin helhet. Det skapas ingen stabilitet i lagbygget och oro sprids då man är ovan vid positionerna. Dessutom tycker jag att det vid för många tillfällen flyttats om för mycket i laget under matchens gång. Matchsituationerna har i och för sig vid upprepade tillfällen krävt att något drastiskt måste göras, men bara för att ett byte genomförs ska inte tre, fyra spelare behöva byta positioner. Något att tänka på Thern!
För övrigt vill jag bara säga att jag till fullo litar på Thern och hans lagbygge. Det är fullt förståligt att det tar ett tag för en ny tränare att få ordning på laget så som denne tänkt sig det. Kanske är det bra med det uppehåll vi nu får på grund av, eller ska vi säga tack vare, VM-slutspelet. Då kan vi under de stundande träningsmatcherna få ihop laget och hitta varje spelares rätta positioner. Även skadorna i truppen, tänker då framförallt på Thylanders problem, kan lätta och vi kan få möjligheten att spela med vårt absolut bästa lag. Jag är övertygad om att det till slut kommer att bli något riktigt bra av detta lag som förhoppningsvis kan komma att hålla oss kvar som ett av Sveriges bästa klubblag. Glöm inte att Prahls första säsong slutade med en sjundeplats, alla vet vi ju vad som kom därefter...