Äntligen!

HBK besegrar ett trött Djurgården med hjälp av koncentration, laddning och en övertänd målvakt i motståndarlaget.

Någon matchrapport efter matchen mot Sundsvall gick bara inte att skriva. Inför matchen mot Djurgården på Stadion så var den stora frågan om HBK skulle ha lyckats ladda om, eller om det här skulle bli en ren expeditionsaffär för Djurgården, som ytterligare stärkt sitt självförtroende efter segern på Irland. Visst var man orolig, en oro som förstärktes av att matchprogrammet visade att det var Peter Fröjdfeldt som skulle döma matchen.

Matchen inleddes jämt, men efterhand fick Djurgården mer och mer grepp om matchen. Turbo och Arvid hade svårt att vända upp med bollen centralt utan blev attackerade i ryggen av ettriga Djurgårdare, med Kim Källström som den som ville mest. Djurgården etablerade en press, där dock HBK flera gånger vände på Sharbel Touma, som satte press på Djurgårdens högerback Niclas Rasck i en-mot-en lägen.

Djurgårdens konstanta press gav dock utdelning i 16 minuten när Samuel Wowoah pressar sig runt Joel och från kortlinjen (eventuellt över linjen, det kan inte ha handlat om mycket boll kvar på linjen) spelar bollen snett inåt bakåt, där Stefan Rehn kommer springande helt ensam centralt i straffområdet och stöter in bollen.

Efter ledningsmålet blir Djurgårdspressen kompakt, man ser nästan hur en del spelare i HBK kämpar lika mycket med sig själva som med motståndarna. Det ser mörkt ut för HBK. Kim Källström skapar en chans i pressen där han på egen hand springer igenom HBK:s backlinje, ungefär som han gjorde för Häcken i premiären förra året. Den här gången som kommer han dock in till höger i straffområdet, varför han får avsluta med högern, varpå Håkan klistrar bollen vid marken.

Efter ett tag av obehagskänslor känner man dock att det börjar lätta, Djurgården har väldigt mycket boll och pressar, men de skapar ingenting. Dessutom har man fått se Andreas Isaksson göra en huvudlös nedplockning av en frispark otroligt långt ut till höger i straffområdet där han inte har att göra, som om han verkligen vill VISA Sören, Lars-Tommy och världen vilken fantastisk målvakt han är. Djurgårdspubliken applåderar dumdristigheten, vilket kanske var ödesdigert. I HBK ser man hur Tommy, Turbo, Arvid, Pascal (!) och Sharbel (!) börjar mana på framåt och spelet flyttas upp från HBK:s straffområdeslinje till mittplan.

HBK:s kvittering sker dock i en spelvändning, där bollen rullas över från högerkanten till Robban centralt som vänder över till Sharbel som återigen kommer i en-mot-en läge med Niclas Rasck. Tidigare i matchen har Sharbel försökt att utmana inåt och avsluta med högern, men nu vänder han till vänster, får lite försprång till Rasck, ett försprång som räcker för honom då han avancerar och drar in bollen i bortre burgaveln. Målet var lika skönt för alla, spelarna, supportrarna och inte minst Sharbel själv, han såg riktigt lättad ut när han sträcker båda armarna uppåt och låter huvudet falla ner.

Mer eller mindre omdelbart därefter, på en långboll från backlinjen, då Djurgården tryckt upp laget för långt, springer sig Robban fri från sin bevakare och är ensam med Isaksson med bollen mellan de två. Riktigt farligt känns det dock inte, eftersom bollen är ganska hög och Robban kommer att komma ur vinkeln, eftersom bollen är slagen så att den är på väg ut ur straffområdet, inte centralt. Isaksson väljer dock att gå ut med kraft och lyckas göra en ”Schuhmacher på Batiston”, han träffar inte bollen, men väl Robban med knytnäve och efterföljande armbåge i ansiktet. En lika onödig som odiskutabel straffspark, Isaksson känns rätt omogen när han i pressen hävdar att det inte var straff. Fröjdfeldt varnar Isaksson, vilket är i mina ögon en korrekt bedömning, för frilägesutvisning hade krävts en mer omedelbar chans för en Robban med bollen under kontroll. Sharbel slår in straffen med högerfoten i krysset och HBK är i ledningen.

Arvid byts i samband med målet ut, han var sig inte lik i början av matchen, tydligen p g a sjukdom under veckan. Mattias Thylander ersätter, han tar över högerkanten och Mikael Nilsson går in centralt.

Målen ger också en scenförändring, Djurgården tappar sitt passningsspel och satsar mer och mer på djupledsbollar mot HBK:s backlinje som dock tar djup och som enkelt avväpnar en erkänt svag huvudspelare som Samuel Wowoah. HBK börjar trilla boll riktigt bra, som man gjort ett antal matcher, utan att det räckt till. Djurgårdens småvuxna backlinje börjar få problem med Pascals huvudspel och Robbans kvickhet.

Det tredje målet i slutet av första halvleken känns helt logiskt, en hörna skarvas vid första stolpen, antagligen av Pascal, Isaksson är passiv och Thylle kan snurra runt på en krona och toffla in bollen i burgaveln. Djurgården försöker anfalla, men får inte ordning spelet innan halvtid.

Andra halvlek blir en enda lång väntan på slutsignalen, Djurgården har bollen, men tvingas mot ett kompakt spelande HBK ta avslut från långt håll. Det slås en hel del långbollar mot Samuel Wowoah, men någon targetplayer har han aldrig varit. Djurgårdens farligaste chans är typiskt nog en frispark runt 85 minuten, där Stefan Rehn lyckas slå bollen genom muren, men Håkan som spelat rutinerat och stabilt, är där och stöter ut bollen mot högerkanten, där Emil rensar till inkast. Andra halvleks farligaste chans är dock HBK:s när "Mini" dribblar från egen planhalva och avslutar bra med ett skott som Isaksson får tänja ut rejält för att rädda. När slutsignalen blåses, känns det som en sten faller från laget och alla kommer ut på planen och gör de sedvanliga kullerbyttorna framför de tillresta supportrarna. Det känns som om det var alldeles för länge sedan.

I HBK var det många som gjorde strålande insatser, men jag vill särskilt framhålla Emils och Texas insatser som ytterbackar, prickfria trots att de ställdes mot snabba, kvicka spelare. Mini skall också framhållas, idag som central mittfältare, där han slet hårt och till sist avgick med segern tillsammans med Turbo, mot Rehn/Källström. I övrigt var det intressant att se Pascal nedflyttad på mittfältet i slutet av matchen, men tillsammans med Robban på topp är mer hans plats. Robban vann f ö priset som mest impopuläre HBK:are, även om publiken alltid buade när Sharbel fick bollen, så var det ingenting mot den orkan som Robban fick höra då han byttes ut mot Börje Sundvall. I o m att Pascal kom till laget, så kan Robban fokusera på det han är bäst på, djupledslöpningar, vilket medför att det blir en hel del frisparkar, p g a att motståndarbacken måste ta till ojusta medel för att stoppa honom. Ibland krävs det dock inte så mycket ojusta medel, helt enkelt Gamle Robban.

I Djurgården var det ganska blekt, matchen i UEFA-cupen verkade sitta i benen på en del spelare. Isaksson var ett riskmoment och försvararna direkt svaga. Kim Källström började bra men föll ur matchbilden. Omtalade namn som Stefan Rehn och Andreas Johansson syntes knappt. Bäst över hela matchen var i mitt tycke Babis Stefanidis, irrationell och företagsam även i motgång.

Genom åren har man upplevt en hel del HBK vinster på Stadion. Det här är dock den otvivelaktigt skönaste.

0 kommentarer