Orättvisa som rättvisa

IFK Norrköping var bäst ikväll, men fick gruvligt sota för de motgångar som under säsongen drabbat laget på andra sidan av planen - Halmstad BK, som segrade med 3-2 trots att viktige Magnus Svensson saknades p.g.a. sjukdom. Med två raka segrar har vi nu lite säkrare mark under fötterna.

När Pascal Simpson, på Mattias Thylanders utmärkta passning, liggande lyckades vricka bollen förbi den annars så säkre Balázs Rabóczki, med blott sjutton sekunder kvar av matchuret, försökte jag när jag lyckades sluta hoppa och skrika (ett nog så oartigt beteende på pressläktaren) och lyckades sätta mig ned tappert skriva ned det som hänt och mina spontana intryck i mitt väl tummade anteckningsblock. Men orden svek mig, jag kunde inte skriva, jag kunde inte göra någonting förutom att gapa, le, skratta, skrika, allt på samma gång. Snart nog brast det och glädjetårarna började rinna nedför mina kinder. All frustration, all mörk jävla ångest som hopats därinne i bröstet under hela säsongen, och som dessutom byggts på under matchen, med sin bara alltför bekanta olycksbådande karaktär, plötsligt släppte allt det där på bara några sekunder.

Örjans Vall hade varit till och med tystare än vanligt – för en gångs skull kan jag inte försvara våra kära Kvastar mot det annars oförtjänta ovett de brukar få från lågpannade element inom motståndarklackarna – men efter Pagges underbara mål exploderade det, alla skrek, till och med hela sittplats reste sig som en man, Erling Ivarsson skrek och dansade för allt vad tygen höll. Själv skulle jag just i det ögonblicket nog kunnat falla död ned, med ett lyckligt leende på läpparna.

Ingen kan ta ifrån IFK-spelarna den, till största delen, strikt disciplinerade och mycket väl genomförda andra halvleken och den återhämtning man stått för sedan HBK:s tidiga ledningsmål, men ikväll var det HBK som stod på tur för att inkassera poäng, retroaktivt. För gudarna ska veta att vi HBK-supportrar med råge haft vår beskärda del av sorg och frustration när laget så ofta spelat så bra och ändå förlorat så många poäng.

Det började bra. HBK visade tidigt upp friska tag i offensiven, och 1-0 i den 11:e minuten kändes inte särskilt orättvist. Sharbel Touma, som verkar vara hittat en stabil målform, kunde helt omarkerad nicka in Micke Nilssons ömt smekande hörnspark mitt i målet, efter att IFK-försvaret verkade ha koncentrerat sig helt på bjässen Pascal, och därmed lämnat fältet fritt för de övriga.

Efter målet fortsatte HBK att spela bra. Mini, för dagen innermittfältare, briljerade med ett väldigt piggt och samtidigt moget och behärskat spel, fjärran från den fortfarande något valpige grabb som gjorde enstaka framträdanden centralt på mitten i fjol. Micke har i år vuxit ut till en betydligt mer komplett spelare och därtill en av de viktigaste kuggarna i HBK.

Även Pascal var bra i första. Hans huvudspel har numera kommit att bli en helt naturlig ingrediens i HBK:s spel, de andra spelarna i offensiven har lärt sig när och vart de ska löpa, samtidigt som Pagge ytterligare har slipat sitt spel. En utmärkt förstärkning.

Ungefär en halvtimme in i matchen började det dock mattas av. Utan att hänfalla åt fåfänga försök att spela på resultatet redan innan halvtid syntes ändå en oroande tendens hos HBK-spelarna att falla bakåt i banan. IFK fick alltmer bollinnehav, och lyckades även vaska fram några chanser, dock aldrig någon som var särskilt vass. Nye finländaren Sumiala såg tidvis väldigt vass ut, vilket vi snart skulle få se mer påtagliga prov på.

I halvlekens sista minut stod Mini, annars utmärkt, och sov mitt på egen planhalva och tappade bollen till en IFK:are, alltför lättvindigt. Bollen letade sig ut till högerkanten där den företagsamme Jojje Karathanasis tidvis hade hållit Texas väl sysselsatt, och IFK:s nyförvärv från Sylvia serverade det andra nyförvärvet Antti Sumiala en välriktad lyftning vilket den senare tackade för genom att nicka in en något oförtjänt kvittering just innan duktige domaren Lars Kratz blåste av för pausvila. Omtumlade gick HBK:arna in för en avbasning och lite vatten, och lika omtumlad snubblade jag nedför trapporna i Örjans innandöme för en stärkande kopp kaffe.

I paus valde HBK att plocka ut Sharbel Touma (med sitt mål ikväll faktiskt årsbäst i klubben, trots att han gjorde sitt första mål i förra matchen, med tre strutar), som försvunnit något efter sitt mål – ”Han var trött, och hade liksom inget bett i steget”, kommenterade Jonas Thern efteråt, utan att reflektera över de besynnerliga anatomiska samband detta skulle kunna hänsyfta på. In kom istället Martin Ekström.

IFK skulle dock snart komma att dominera. Bortsett från den fina chans Mini bjöds på, när hans frispark från cirka 30 meter fick passera ostört genom Norrköpingsförsvaret och studsa upp mot Rabóczkis högra klyka och sedan ut, var det Peking för i stort sett hela slanten. Man spelade disciplinerat och moget, medan HBK alltmer tycktes börja fundera över hur illa det vore med bara oavgjort – eller varför inte en förlust?

För att ytterligare accentuera just det scenariot var IFK servila nog att pytsa en stilig balja efter en knapp kvart. Efter en högerhörna, som Tobbe något onödigt bjöd våra motståndare på, rensade Pagge resolut undan bollen. Tyvärr hamnade den hos en IFK:are, och då HBK:s backlinje misslyckades med att flytta upp efter hörnan erbjöds IFK ett gyllene läge där någon, Pligg tror jag det var, lyfte in bollen från höger längs kortlinjen till Jonas Wallerstedt, hur omarkerad som helst, och domedagsscenariot var på väg att bli en hemsk sanning.

Det ska inte undanhållas läsarna att matchen ikväll inte var en särskilt sevärd tillställning, rent fotbollsmässigt. För att göra det ännu tydligare skulle jag kunna benämna den såsom direkt beklämmande dålig. Efterhand som klockan tickade på började båda lagen tappa i tempo och kände dessutom av några skador - i HBK utgick både Joel Borgstrand, ont i låret, och Micke Nilsson, smärtor i magen, ersatta av Börje Sundvall respektive Andreas Johansson. IFK tvingades byta ut vänsterbacken Mikael Ström, som hade väldigt ont, med tio minuter kvar. In kom istället finska nyförvärvet Jani Sarajärvi.

Under de sista minuterna samlade HBK sig till en sista kraftansträngning. Jag ska inte säga att det kändes som om det var mödan lönt, för det gjorde det inte. Mina tankar var redan i Superettan, längtansfullt blickandes upp emot de stora grabbarnas kamp om ära och berömmelse i Allsvenskan 2003, när plötsligt, på en HBK-hörna från höger jag knappt iddes titta åt, inhopparen Ante dyker upp som gubben i lådan vid första stolpen och nickar bollen hårt ned i marken och in, in, IN! Vi blev nog alla ganska tagna på sängen, detta var en ren bonus, och innebar om inte annat att Peking åtminstone inte skulle rycka ifrån oss i tabellen.

Jag har alltid ansett mig själv vara en person med god fantasi, men inte ens jag hade kunnat fabulera fram vad som sedan komma skulle. Att ens lag avgör i sista minuten är sällsynt nog, ett avgörande med elva sekunder kvar är hart när unikt. Kanske är det just därför det är så skönt.

Även om vi fortfarande befinner oss bland de sista tre i tabellen, och även om spelet under stora delar av dagens match lämnade ganska mycket i övrigt att önska, så hänger euforin från ikväll kvar. Det är kvällar som den här som jag verkligen älskar att älska HBK.

0 kommentarer