Fantastisk avslutning för HBK

Inför lördagens match hade MFF en teoretisk chans att nå guldet. Det dröjde emellertid inte länge förrän alla sådana spekulationer blev rent akademiska till sin natur.

Det skulle kunna ha blivit Tom Prahls storstilade återkomst till sin gamla hemmaarena. Vår gamle guldtränare hade, smått sensationellt, lyckats styra sitt MFF till en sits där man i sista omgången fortfarande hade en chans på guldet, låt vara att man bara några omgångar tidigare såg ut att gå mot en komfortabel slutseger.

Nu blev det inget guld för Tom. Men när röken hade skingrats och hurraropen ebbat ut var Tom - och säkert även gemene malmöit - mer än nöjd med en stor silvermedalj som resultat av Allsvenskan 2002. Malmös insats är fortfarande en bragd. Med Tom vid rodret är det säkert inte heller sista gången som MFF deltar i den absoluta toppstriden.

För Jonas Thern och HBK har slutet av säsongen varit rena klang- och jubelfesten. Efter att ha legat jumbo så sent som i den 15:e omgången är en slutlig sjätteplacering inget annat än ett kollektivt hjältedåd. Sju segrar och fyra oavgjorda på elva matcher är ren mästarklass och något som får oss HBK:are att drömma oss igenom vintervilan.

Matchen i lördags då? Jo, det blev en trevlig tillställning, trots en bitande kyla. De dryga 3000 tillresta MFF-supportrarna var fantastiska, och sjöng och hejade matchen igenom. Klart bästa klacken på Örjan i år.

Malmöspelarna verkade vara otroligt taggade i inledningen. Trots att man bara hade en minimal chans på guldet var syntes inga hängande huvuden, utan det var idel kämpaglöd och, som Roger Gustafsson hade uttryckt det, taggtrådstuggande. Malmö hade en hård press under den första kvarten, och bortsett från en blixtsnabb HBK-chans alldeles i början hade hemmalaget inte mycket att säga till om.

Så kom då det som alla malmöiter fruktat skulle komma: Djurgården gjorde 1-0 i Borås. Klackens sång avtog för ett par minuter, men spelarna verkade inte tappa i fokus utan fortsatte att pressa på. Däremot började HBK ta tag i sitt spel, och jobbade sig in i matchen. Under tiden började MFF-spelarnas tändning ta sig nya uttryck; deras spel blev alltmer ruffigt och aggresivt.

Efter en dryg halvtimme fick MFF vad som skulle visa sig var deras bästa målchans under hela matchen; på en vänsterhörna gick allsvenska skyttekungen Peter Ijeh upp och nickade hårt från höger, men Håkan Svensson lyckades tippa bollen över, till en ny resultatlös hörna. Håkan hade dittills inte varit sitt vanliga säkra jag, och hade vissa problem med höjdbollarna.

En match i matchen var den mellan mittbackarna Tommy Jönsson och Daniel Majstorovic. MFF-fansen och nomineringarna inför den svenska fotbollsgalan säger att "Maestro" är seriens bästa back. Vi som håller på HBK framhåller istället den ständigt underskattade Tommy Jönsson. Till vår stora förtjusning var det också Tommy som vann den inofficiella duellen spelarna emellan - för varje vältajmad brytning från MFF:aren gjorde Tommy en "omöjlig" och visade stundtals rena Jocke Björklund-klassen.

Även Sharbel visade fantastisk form i HBK. Gång på gång gled han förbi Matias Concha på sin vänsterkant och var huvudrollsinnehavaren i HBK:s anfall. Micke Nilsson, som varit i en hysterisk form under hösten och äntligen börjat realisera sin fulla potential som fotbollsspelare, hade en ganska anonym eftermiddag. Förutom ett par fina ansatser syntes han ovanligt lite, dock utan att på något sätt vara dålig.

Den ende som egentligen var under par i HBK var Andreas Johansson, som hade en otacksam roll som defensiv mittfältare mot Malmös Peter Sörensen och Hans Mattisson. Turbo, som vanligen brukar ligga ganska långt ned i banan, höll nu mer till i offensiven, varför Ante saknade support där bak. Varför inte flytta ned Turbo, och på så vis låta Mini få mer frihet framåt?

På det hela taget fanns det dock inte mycket att anmärka på i HBK i lördagens match. Efter en knapp timme nickade Sharbel, helt omarkerad, in 1-0, och efter det var matchen avgjord. När speakern Egon Edström meddelade att Djurgården gjort 2-0 gjorde det ingen större skillnad, förutom möjligtvis att en viss bitterhet kunde anas hos MFF-spelarna. Domare Leif Sundell visade prov på stor känsla för spelet när han istället för att slita upp det röda kortet valde att lugna ned spelarna efter att Skoog satte en besviken armbåge i ansiktet på Zvirgsdauskas med en kvart kvar.

Den malmöspelare som bäst behöll fokus på slutet var Peter Ijeh, vars framfart mycket väl kunde resulterat i mål. Ijeh var ständigt på alerten och hela tiden ett hot för det mycket stabila HBK-försvaret.

Till slut stod dock båda lagen som segrare. HBK vann matchen och slutade på en sensationell sjätteplats, medan Malmö trots förlusten behöll andraplatsen i tabellen, eftersom ÖIS föll i Örebro.

Tom Prahl var förstås på det hela taget mycket nöjd, och uttryckte sin uppskattning för supportrarnas fantastiska stöd ("Dom hyllar oss som om vi vunnit guld"). Förutom att MFF avslutade med en förlust ("Det är det sista intrycket som består") var han ytterst tillfreds med säsongen som gått.

Och det är, som sagt, en otrolig säsong MFF gjort. Tom Prahl framstår alltmer som en svensk George Graham. Han tar över tränarjobbet i en klubb som inte sticker ut särskilt mycket, bygger upp laget kring ett stabilt försvar och överraskar de flesta med en topplacering. Och så tycks han ha problem att komma överens med bångstyriga lirartyper, som Jeffrey Aubynn, Artim Sakiri och Samba-Erik Johansson...

HBK har under hösten byggt upp förhoppningarna bland oss supportrar att det här laget är ämnat för något stort. Sharbel Touma och Micke Nilsson har varit i sagolik form under hösten, och kan vi behålla båda till nästa säsong blir det roligt igen på Örjans Vall. För Jonas Thern har ju inte bara fått fart på resultaten, laget spelar en riktigt fin fotboll också.

Bortsett från Sharbel och Mini är det ytterbackarna som har varit det stora utropstecknet under hösten. Texas och Emil har varit enorma, och i lördags var det Emils tur att glänsa mest. Så sent som i somras hördes fortfarande röster bland HBK-fans att Emil borde åka ut ur förstaelvan. Jag undrar om inte HBK:s nummer 23 vid det här laget har satt P för slikt förtal. Med sitt mogna, modiga och självuppoffrande spel har han bidragit till att HBK nu ståtar med den bästa och mest samspelta backlinjen sedan 2000 års Gus-Mördarn-Tommy-Fidde.

På det hela taget var lördagens match ännu en trevlig tillställning på Örjan. Tack HBK för ett händelserikt, och till slut mycket trevligt år. Vi ser redan fram emot nästa säsong!

0 kommentarer