Lagbanner

Inför HBK - Linfield

Så är det äntligen för de blåsvarta att spela Uefacup igen. För motståndet står nordirländska Linfield - ett lag vi ska klå, men knappast någon munsbit.

Jag kan knappt börja att förklara vilken underbar känsla det är att HBK återigen, efter fyra väldigt långa år, spelar i en av Uefas cuper. I skarven kring millennieskiftet var det ju snarare regel än undantag att vi var ett av de svenska lag som kvalificerade oss för att få chansen att möta konkurrensen från kontinenten - dessutom brukade det innebära några angenäma matcher för oss supportrar, såväl spel- som resultatmässigt.

Senast vi spelade i Europa, hösten 2001, åkte vi ur med buller och bång genom Sporting Lissabons försorg. 0-1 hemma följdes av ännu mindre smickrande 1-6 på bortaplan - vår största förlust i Europaspelet. Dessförinnan hade HBK dock stått för en insats som man fått alldeles för lite beröm och uppmärksamhet för i media. Turkiska Genclerbirligi förpassades ur cupen med 1-0 på Örjans Vall (mål av den fantastiske Torbjörn Arvidsson) och dessförinnan 1-1 i Turkiet. Genclerbirligi är dock inte vilket lag som helst. Ett par år senare skulle de komma att slå ut självaste Parma, efter en 3-0-seger hemma (visst låter det bekant?) och sedan besegra Valencia på hemmaplan med 1-0 - Valencia, som sedermera vann den säsongens turnering efter att ha slagit Marseille på Ullevi.

Men nu är det alltså betydligt mindre glamorösa Linfield som står för motståndet, det är fyra år senare och av de spelare som var med vid förra rundan återstår endast en handfull - Tommy Jönsson, Emil Jensen och Conny Johansson (den sistnämnde var då reservmålvakt). Som knappast någon har kunnat undgå går HBK minst sagt knackigt i seriespelet här hemma. Desto större anledning alltså, att satsa på att göra en riktigt bra insats här. Säsongen har hittills varit en besvikelse, men avancemang från Uefakvalet och en framgångsrik räddningsinsats från bottenstriden i Allsvenskan skulle göra åtminstone mig till en väldigt nöjd HBK-supporter.

Janne Andersson har aviserat att HBK kan komma att vila någon eller några spelare som varit lite slitna - augustiprogrammet är ju minst sagt intensivt - men har ändå tagit ut samtliga ordinarie spelare i den 18-mannatrupp som presenterades igår. Det är dock inte orimligt att anta att t.ex. Magnus "Turbo" Svensson och Tommy Jönsson, båda med kroniska påminnelser om de förmodat halvlyckade knäoperationer de genomgick i vintras, åtminstone inte spelar hela matchen. Vi noterar också att tre av de fem lärlingarna i truppen tagits ut till matchen. Läge för t.ex. Johan Mangfors och Krisse Fagercrantz att få sitt riktiga elddop?

Det är annars i matcher som den här som rutinen i ett lag kommer väl till pass. Spelare som Tommy Jönsson, Tomas Zvirgzdauskas, Yaw Preko och givetvis vår käre "Turbo", med gedigen erfarenhet från såväl landslag som internationellt cupspel är omistliga om man vill göra ett avtryck i Uefafotbollen.

För vi kan lita på att den sortens rutin finns hos våra motståndare. Linfield tillhör ständigt toppen i den nordirländska ligan och prenumerar på Europaspel. De lever högt på sitt fysiska spel och lär hålla ett högt tempo. I en träningsmatch nyligen förlorade de mot Glasgow Rangers med 0-2 - och det är ett resultat många svenska lag troligtvis skulle vara stolta över.

Samtidigt ska vi inte glömma bort några saker: HBK har en fantastisk potential och en väldigt hög högstanivå. Vi ligger inte där vi ligger i serien för att vi har så dåliga fobollsspelare i truppen, utan för att många av spelarnas självförtroende i den allsvenska vardagslunken har fått en eller ett par smällar för mycket på sistone - i en matchrad som innehållet dubbelmöten med tre av de förväntade topplagen, varav IFK har prickat in formtoppen alldeles lagom till mötet med sitt sedvanliga nemesislag och MFF fick tjänstvilligt understöd av domaren i en orättvis seger på Stadion. Dessutom en dokumenterat svår bortamatch mot Öis. En poäng på de sju matcherna är för lite, men inte mycket för lite. Inför året försvagades vår trupp från fjolårets guldstrid och vi har dragits med skador och avstängningar på nyckelspelare. Jag säger inte att HBK per automatik vänder nu - men man har avgjort kapaciteten att göra det.

Linfeld å sin sida är i början av sin säsong. Sturska och laddade. De slog ut lettiska Ventspils i första kvalomgången, och om ni hajar till på det namnet är det förståeligt varför. Ni ägnar för mycket tid åt att tänka på HBK. Jag vet att jag gör det. Letterna stod för motståndet i en träningsmatch under HBK:s försäsongsläger i Delden i Nederländerna våren 2001. Matchen slutade 1-1 efter HBK-mål av Samuel Wowoah. HBK var inget vidare då, kan jag säga. Försäsongens fysträning satt i benen och man var snarare yrvakna än ystra. Linfield slog ut dem, men knappast med marginal - 1-0 hemma följdes av 1-2 borta. Man gled alltså igenom nålsögat på fler gjorda bortamål.

Det är inte Real Madrid vi möter. Det är inte heller Sperlingsholms IF. Men det är nästan någonstans mitt emellan. Det HBK jag känner ska - dock inte nödvändigtvis utan att förta sig - kunna avfärda ett lag som Linfield. Gunnar, Dusan, Emil, Peter - detta är ert skyltfönster, detta är vår chans att få spela de de där riktigt roliga matcherna.

För det är ju det det är - inte ett nödvändigt ont eller ett tungt ansvar att representera Sverige och dra hem några Uefapoäng åt vår stackars nedvärderade liga, utan bara något som är riktigt, jävla kul. Kör hårt grabbar. Vi vet ju att ni kan klara det.

HBK:s matchtrupp: Conny Johansson, Marcus Sahlman, Per Johansson, Tommy Jönsson, Yaw Preko, Magnus Svensson, Gunnar Heidar Thorvaldsson, Dzianis Sashcheka, Tomas Zvirgzdauskas, Andreas Johansson, Dusan Djuric, Peter Larsson, Patrik Ingelsten, Björn Anklev, Johan Mangfors, Emil Jensen, Joel Johansson och Kristoffer Fagercrantz.

Peter Mikkelsen2005-08-11 10:00:00

Fler artiklar om Halmstads BK