This is the f-cking Superettan, Halmstad!
Har Halmstads BK det rätta virket för att kunna spela sig tillbaka till Allsvenskan? Efter måndagens premiär på Söderstadion känns frågan berättigad.
Stockholmsresan avslutades med en sväng till Gustavsbergsbadet så barnen skulle få sitt innan det var dags för fotboll. Gustavsberg, känt för två saker: rockbandet Noice kom därifrån och varenda toastol verkade ha porslin från Gustavsberg när jag växte upp. Frun sa att nästa gång vi är i Stockholm ville hon gärna besöka porslinsfabriken och under kvällen stod jag och funderade på om ett av HBK:s nyförvärv möjligen hämtats just därifrån.
Store Peter Nyström skulle ge tyngd, längd och kraft åt HBK:s knattemittfält som vägde lätt förra säsongen. Efter 20 sekunder skallade han ihop med Hammarbys Andreas Dahl och sedan var den dagen förstörd. Dahl fick bäras ut på bår och Nyström ägnade större delen av halvleken åt att springa ut till sidlinjen för omvårdnad. Halmstads spel blev därefter. Inte så att jag tror att Nyström är en ”porslinskille” i vanliga fall, det handlade ju om ett blödande ögonbryn i det här fallet, men nog kändes det lite ironiskt att just han skulle tvingas kasta in handduken redan i paus.
HBK började annars bra och Hammarby kom knappt över mittlinjen första kvarten. ”Halmstad kör ju över dem, Hammarby känns som rena pojklaget” tyckte kompisen Johan (så där lite lagom berusad på maltdryck som en trebarnsfar i sina bästa år kan tillåta sig att bli när han får en eftermiddags frigång visserligen, men ändå: HBK kändes stabila).
En bit in i första halvlek fick Antonio Rojas plötsligt för sig att det absolut viktigaste momentet i fotboll är att rädda bollen från att gå till inkast (minns att Espanyol´s Callèjon utförde exakt samma manöver i en match mot Atletico Madrid förra året, möjligen är detta det mest bestående som kommit ut av HBK:s samarbete med Barcelona-klubben?) med följden att en Hammarbyspelare kunde sno åt sig bollen och snabbt skicka in den framför mål där Bojassen skallade in 1-0 till Bajen. Därefter var det inte mycket som gick rätt för Halmstad denna kväll.
Johan kom med ännu ett inspel: ”de har ju inget spel, vad är spelidéen?” Och just det: den har man ju funderat på ett antal gånger sedan 2004 typ, då det senast kändes som att HBK verkligen spelade bra fotboll under en längre period. Visst fanns där intentioner och toppduon Baldvinsson/Boman såg stundtals vassa ut. Men spelet? Mest ”långa bollar på Gudjón” - i övrigt var det idéfattigt. Det är ju Halmstad som kommer från Allsvenskan och Hammarby som var på väg ner i ettan förra året men det märktes inte. Det var Hammarby som stod för passningsspelet och spelade sig fram till flera bra chanser i andra halvlek. Halmstad kändes mest… ”fysiska”.
Dags att plocka fram motorsågen nu då och såga mitt älskade HBK jäms med fotknölarna efter en match av den nya säsongen? Nej, det vore väl dumt. För det är ju så att innerst inne slutar man aldrig hoppas, innerst inne finns alltid tron på att det här ska bli bra, att det måste bli bra. Men det är ju inte lag från la Liga som Halmstad möter. Inte ens lag från Allsvenskan längre utan – som gamle Stuart förmodligen skulle ha sagt – ”this is the f-cking Superettan” och då kan man väl förvänta sig att HBK kan plocka fram ett vägvinnande spel? För tanken var väl inte att klubben skulle ”kötta” sig tillbaka till finrummet?
Trevligt med en egen sektion på Söderstadion var det i alla fall. Och säkerheten var rigorös - vakterna korsförhörde oss om namnen på Halmstad-spelare för att vi skulle bli insläppta. I korvkön i pausen pratade vi med en annan man i sina bästa år som berättade om när det bara varit två ”kvastar” vid en match på Råsunda för några år sedan. Jämfört med detta var uppslutningen från Bollklubben Support på Söderstadion (150 pers kanske?) enorm. Det blir alltså bättre. Och så mycket bättre ska det bli på lördag då Degerfors får känna på ett Halmstad som spelar skjortan av dem!
