Att drömma om Det Extra är underbart
Vi älskade när Alexandersson spelade alla sina landskamper. Men vi älskade ännu mer när Ljungberg nådde sina framgångar. Vi älskar de duktiga men vi älskar de riktigt duktiga ännu mer. Därför drömmer vi i år.
Fotbollsfans. Vi drömmer om segrar, framgångar, guld. Vi älskar det. Vi HBK:are tronar på minnet av våra allsvenska segrar. Men vi tronar också på minnet av spelarna, de våra. De som nådde ett steg längre. Vi älskar det också.
Som Ljungberg, denne gigant bland giganter. SM-guld, framgång efter framgång i Arsenal, landskamp efter landskamp, skada efter skada, bråk efter bråk, kalsong efter kalsong. En fantastisk fotbollsspelare som hela sin karriär fortsatte kännas som just HBK:are. Vi älskade det!
Det fanns såklart andra som blev mer än medelmåttor i landslaget. Niklas Alexandersson, Micke Nilsson och Petter Hansson nådde längst, men även Mickael Svensson och delvis Selacovic hade landskampskarriärer som är värda att nämna. Sen hade vi hela gänget med Håkan Svensson, Robert Andersson och Henke Bertilsson som fick sin match. Jag gissar på La Manga. Oavsett vilket, det var en lång och utdragen "gyllene generation" av spelare som fostrats eller nått elitnivå i HBK.
Känslan av en HBK:are i landslaget är underbar. Å vad jag saknar den. Det var en varm, skön HBK-känsla varje gång Alexandersson spelade var han än spelade. Jag minns att jag tänkte: "Det är vår Niklas Alexandersson". Men ändå. Det var inte han eller Micke Nilsson som gav den goa känslan. Det var bara Ljungberg. Det krävs starkt knark för att känna lite mer. Vi vill inte dricka mellanmjölk när det är fest.
Min poäng är att precis som gulden är något extra i våra minnen så är spelarna som är Något Extra motsvarigheten på spelarnivån. Vi drömmer om lagets framgångar men vi drömmer också om spelarna som når ett steg extra. Alexandersson är säsongen med en hedersam tredjeplats i Allsvenskan, Ljungberg är gulden.
Ni förstår nog vart jag är på väg. Jag knattrar mig tecken för tecken fram mot Sead och de drömmar han fyller oss med. Sead Haksabanovic är utnämnd av Redaktören till den som ska stå för kreativiteten i HBK:s spel i år. Det är det jag sett också hittills. Det ska bli fantastiskt spännande att se honom.
Men han är något annat än framgången i år eller nästa år innan han går till IFK eller United eller Ajax eller nån annanstans. Han kan bli Det, Något extra, Den! Han är drömmen om den där sköna känslan av en HBK:are som är Någon. Eric Smith i all ära, men framtida stjärna är han nog inte. Än så länge är Haksabanovic en dröm om en framtid som kanske aldrig kommer. Lika ung som Ljungberg vid genombrottet och med vissa likheter som vi älskar att hata.
Vi har ingen gyllene generation av vinnarskallar men tamejfan att vi har en gyllene 17-åring att hänga upp våra drömmar på. Om fem år kanske vi har den där varma känslan i magen av en HBK:are som nått ett steg längre.
Annars får vi lite på att Mördarn Svenssons U19-lag skickar upp något nytt.