Blek, blekare, blekast: HIF-HBK 2-0
Oddsen var inte skyhöga men nog fanns förhoppningarna om att HBK i sin desperata poängjakt skulle kunna rubba rödtröjorna från Skåne. Nittio minuter senare var varenda strimma hopp grusat och bottenstriden fortsätter nu sätta sin skräck i varenda blåsvart själ.
Trots att solen sken över Olympia och skapade en gemytlig sommarstämning presterade HBK en av de blekare halvlekarna för säsongen och det var smått otroligt att man efter första akten fortfarande i allra högsta grad var med i matchen. Helsingborg var totalt speldominerande även om man bortsett från vissa ljusglimtar inte heller mäktade med någon jätteoffensiv med uppradade målchanser mot ett allt sjunkande och passivt HBK-försvar. Närmast målvittring i första var HIF:aren Viktor Pálsson som efter hörna nickade klockrent i ribban. I all hopplöshet fanns där ändå positiva intentioner, främst från Matthew Rusike som vid ett par aktioner visade välbehövlig framåtanda.
Janne efterfrågade mer aggressivitet under halvtidspausen och inledningen ingav förhoppningar om att halvtidssnacket lyckats nå fram för redan minuten in i andra hälften fick Rusike på en giftig nick efter Snorre Krogsgårds inlägg men bollen gick samma öde som Pálsson mötte i första halvlek. Matchen avgjordes tio minuter senare då Liverstam ställde till det för sig själv med en horribel första touch vilket tvingade honom att kasta sig in i en duell med en framrusande Anton Wede vilket belönades med ett rött kort. En inte helt okorrekt bedömning av domaren även om den var av det tuffaste slaget. En klassisk ostbricka tycker jag hade varit en mer passande bedömning. Med tio man och ett redan hackande anfallsspel tynade förhoppningarna om att kunna sno med sig de tre poängen från Olympia. Ändå var det HBK som skapade lägena direkt efter utvisningen, med avslut från både Rojas och Rusike även om de heta målchanserna uteblev. Efter 71 minuters spel kom det sedan länge logiska Helsingborgsmålet efter att Jere Uronen prickat in frisparken bakom den annars stabile Stojan Lukic. 7 minuter senare blev uppförsbacken dubblad efter att Smararson skickat in returen på Uronens distansskott. Luften gick ur HBK och resten av matchen blev mest en transportsträcka mot den femte matchen utan vare sig mål eller vinst.
Måltorkan växer sig oroväckande större och måste spräckas om inte det ska bli bortamatch mot Värnamo nästa år för klubben. Efter en insats blekare än den blekaste för säsongen finns viljan om att totalsåga, att få gnälla och att ta ut ilskan som gror inombords. Men samtidigt vägrar jag släppa hoppet och tron om att det i slutändan ändå ska reda ut sig. Rusike utstrålar positiva vibbar och med lite flyt hade han kunnat ge matchen ett annat utgångsskede. Förhoppningsvis kan Barny nytända igen efter att under en längre period sett totalt vilsen ut. Mycket kan fortfarande bli bättre men alla chanser finns att det kan vara förändrat till nästa match. En strimma hopp tänds åter inför kampen mot Örebro och hoppet är ju som klyschan säger det sista som överger oss.