Bollklubben halkar efter: FFF-HBK 1-0
Normalt sett brukar jag använda denna ingress för att sammanfatta Bollklubbens insats i korthet, men idag… nä jag orkar bara inte
”HBK var nära” var Cmore:s kommentator Daniel Kristoffersons första kommentar efter att slutsignalen som förkunnat den gulvita segern ljudit över den alkoholfria arenan. Nära vadå? Tåget mot toppstriden? Att nå passningen? Ett välriktat inlägg? Nä nära var det aldrig, även om det försöktes. Orden är hårda, men det här är helt enkelt inte bra nog.
Förhoppningarna var väl inte skyhöga inför vad som pr-mässigt myntats som ”El-Custico” skulle sparkas igång. Efter segern mot Degerfors hade Klubben stått för två kopiöst bleka insatser som kostat viktiga poäng mot såväl AFC som Gefle. Känslan var otäckt likt den som förekom säsongens första derby då HBK inlett katastrofalt. Den gången blev det oavgjort och möjligen ett litet fall framåt för HBK, så nog fanns förhoppningar om ett liknande skeende även denna gång.
Efter ett inledande ställningskrig där båda lagen försökte hålla tempo i spelet och gå till anfall, var det Falkenberg som alltmer tog över spelet. När klockan slagit elva minuter får alltid målfarliga Erik Pärsson bollen i en central yta utanför straffområdet, men blir snabbt kapad av Marcus Mathisen i ett försök att avvärja situationen. Ett bra frisparksläge för hemmalaget följer och Anton Wedes frispark är bra, men Malkolm Nilsson är välplacerad och kan tvinga bollen till en resultatlös hemmahörna.
Det är ett Halmstad med slarvig bollhantering som uppträder i första halvlek, där flera passningsförsök landar fel. Något som reparerar sig i form av dels Falkenbergs oförmåga att utnyttja misstagen, dels hemmalagets förmåga att själva drälla med bollinnehav.
I den 26:e matchminuten får HBK sitt första öppna läge när Oremo spelas i en potentiellt resultatgivande yta mellan gulvitas back- och mittfältslinje. I en situation där Oremo kunde valt en anstormande Gabriel Gudmundsson till vänster går den förstnämnda på eget avslut, ett misslyckat sådant. Intentionen däremot är god, eftersom Oremo väljer det centrala läget istället för yttersidaläget som HBK oftar spelar in sig i men som sällan fungerar. Tio minuter senare är HBK framme igen, men Alexander Berntssons ryggtavla blir mindre precis än önskat och bollen landar utanför målburen.
I övrigt är det främst Falkenberg som innehar spelet i den första akten och skapar några bra målchanser. Kort efter Berntssons försök misslyckas Pontus Silfwer med att gå in hårt i närkampen med Christoffer Carlsson som tar sig förbi på högerkanten i en farlig yta. Denne Carlssons låga inlägg hamnar hos FFF:s mittfältsyngling Johan Björkengren som misslyckas med förstatouchen och bollen slinker undan till en HBK-brytning. En stund senare är Erik Pärsson ännu närmare målgörande när Per Karlsson slår ett inlägg som hamnar på Pärssons fötter i en position djupt in i offensivt straffområde. Avslutet blir relativt löst och Malkolm Nilsson kan med snabba reflexer greppa bollen längs med marken.
Gabriel Gudmundsson var nog den som höll fanan högst i HBK under den första halvleken och det var också Gabbe som skapade den sista målchansen innan halvtidsvilan när han stångade sig fram på vänsterkanten och in i straffområdet. Fajten gav enbart en strumprullare mot mål som visserligen träffade stolpens yttersida, men som också var i stenhård kontroll av Hampus Nilsson i hemmakassen.
HBK inleder andra halvlek bra och lyckas behålla bollen långa stunder på Falkenbergs planhalva, utan att för den delen skapa några knivskarpa chanser på ett samlat hemmaförsvar. Marcus Mathisen landar dessutom olyckligt efter enbart ett par minuters spel och tvingas byta med Ivo Pekalski.
Det är Falkenberg som tar ledningen i den 66:e minuten efter ett ofattbart HBK-slarv. Det hela börjar med ett inlägg som måttas från vänster av FFF:s Johan Björkengren med riktning mot bortre stolpen där två FFF-spelare finns placerade. Bollen far dock något brant och mot Thomas Boakye i en någorlunda ohotad situation. Vad som verkar vara en kommunikationsmiss utmynnar i att Boakye något onödigt skarvar bollen snett utåt istället för det säkra alternativet till hörna. Bollen hamnar perfekt placerat hos Tobias Englund som med en simpel genomskärare når Robin Östlind i position att göra matchens första mål. Ett slarv som kom stå HBK dyrt.
Trots underläge och dryga tjugo minuter kvar av matchen lyckas inte HBK skapa några farligheter förens i de sista skälvande sekunderna. I den 93:e minuten får HBK äntligen kontroll på bollen offensivt och i en evighet finns enorma ytor på vänstersidan där två blåklädda står bra placerade. Bollen kommer dock alldeles försent och när Gudmundsson väl får bollen och försöker med en patenterad ”snett-inåt-bakåt” så stryker lädret samtliga HBK-klackar och den sista klara möjligheten var förbrukad.
Att HBK var dåliga idag kan förklaras av att 2018 års upplaga av Falkenberg visat sig vara väldigt bra, men vad som ändå inger känslan av att detta var en riktigt plattmatch är att den skiljer sig ingenting från alla andra insatser som varit en besvikelse. Det som känns mest skrämmande är den oförmåga Bollklubben har av att sätta tryck mot motståndarlaget när man är i underläge har ungefär 20-30 minuter kvar av matcher. Denna säsong har jag skrivit ett antal matchrapporter där HBK hamnat i underläge och där man efter det inte förmår göra en forcering. Att inte ens kunna ”panikspela” är en stor nackdel, med tanke på att laget inte ens förmå föra sitt egna spel.
Även passningsspelet är under all kritik och i flera fall är det såväl leverantörens som mottagarens fel. Alltför många passningar, enkla sådana har varit för dåliga denna säsong, men i denna match slog det mig att i flera fall verkar det också ha mycket med bollmottagare att göra. Känslan är att många bortslagna bollar, i synnerhet i denna matchen då, är bollar som passerar någon meter framför bollmottagaren, vilket för mig indikerar på att passen i sig är kanske tillräckligt bra men att mottagaren står på hälarna och inte förväntar sig en passnings som spelas i djupet. Kanske kan det vara något som hänger ihop med hur det ser ut när HBK spelar anfallsfotboll, om vi nu kan kalla det anfall, där passningarna väldigt ofta hamnar direkt på mottagaren istället för lite framför, vilket ger en offensiv rörelse och möjlighet till nya ytor.
Förhoppningsvis har Igor grubblat fram ett segerkoncept i bebislyckan. För det här Halmstad, det håller inte.