Bollklubbsbloggen: Celsius
Det har hunnit bli oktober nu fryser (konst)gräset och går av. Liksom en drygt tre år lång segerlös rad.
Det viktigaste med gårdagen var kanske inte att den konstgjorda andningen håller oss levande ett par dagar till. Utan att den där raden på 30 (!) allsvenska bortamatcher utan seger äntligen bröts. Nu slipper vi i varje fall bära det oket (och höra tjatet) NÄSTA GÅNG det blir dags.
Men om nu motivation slår klass så var det ju synd att motivationen inte infann sig förrän kniven varsamt placerats mot strupen och vi inte längre hade saken i egna händer.
Marcus Mathisen. M som i mittback!
Malkolm Nilsson. N som i nolla (den första allsvenska)!
Och Liket lever som sagt.
Men jag kan ha fel. Tänk om jag har fel?
Ja tänk! Man kanske skulle nöja sig att skriva en krönika om året istället med facit hand? Fast det hade nog varit ganska tråkigt.
Jag säger som Henke Larsson: ”tar man inga straffar så missar man heller inga straffar”. Och jag dunkar gärna tio straffar över ribban på södra målet - med Tony Karlsson ståendes mellan stolparna - så länge HBK är kvar i Allsvenskan.
Men vi är vakna. Visst syns det att vi vaknat nyss?
Och väntar.
