Dagen som förändrade mitt liv.
HBK-redaktionens nye skribent Tobias Jochmus-Stöcke om sin kärlek till klubben.
Det var på hösten 2000. Min mor, lillebror och jag var och handlade på en av de lokala stormarknaderna i grannorten. Det var fredag och min bror och jag hade fått lov att köpa en varsin chipspåse som vi kunde mumsa på under kvällen. Detta var i samma veva som OLW hade en kampanj tillsammans med de allsvenska fotbollslagen. Varje lag hade sin logga på en chipspåse och köpte man en påse gick en viss summa pengar till det laget. Min bror valde AIK. Mycket p.g.a. påsen var snygg. (Han är idag supporter till IFK Göteborg).
För min egen del var jag inne på samma spår som min bror. Den påsen jag valde var härligt blå. Och klubbmärkets gula färg såg ut som guld. Jag blev kär i klubbmärket. Påsen jag valde tillhörde Halmstads BK.
Så började min resa som supporter till HBK. Och det var tufft att vara HBK:are nere i Skåne. Under högstadiet var alla antingen MFF:are eller HIF:are. Fanns en kille som var Djurgårdare också. Under gymnasiet hittade jag EN till som var Blåsvart - min lärare i Svenska, Stina. Hon kom in på lektionerna med sin HBK mugg. La upp nyckelknippan som hängde längst ut på ett HBK band. Och jag såg direkt min chans att smöra mig till ett bra betyg. Är övertygad om att mina betyg i Svenska beror till stor del på min kärlek till Klubben.
Efter gymnasiet flyttade jag upp till Halmstad. Lv6 blev mitt hem i några månader när jag gjorde min värnplikt. Och jag minns första gången bussen skulle svänga upp mot Lv6. Vi passerade Örjans vall och jag kände en värme i kroppen. Jag var hemma. Varje gång jag skulle hem eller skulle tillbaka till Lv6, passerade vi Örjans. Och samma känsla kom till mig varje gång.
Efter värnplikten flyttade jag upp till Halmstad permanent. Träffade en flicka som hade en vän som var HBK:are. Eller, han är THE HBK:are. Han är på varje match. Spelar ingen roll om det är Umeå eller hemma mot BP en regnig dag i november. Han är där. Så jag tog rygg på honom.
Min första match han tog med mig på var Gefle hemma. Matchen slutade 0-0 och jag stod mitt i klacken. Jag kunde ingen ramsa och var inte riktigt säker på hur jag skulle klappa. Men jag improviserade och fick lov att följa med på fler matcher.
Åren gick och kompiskretsen växte och växte. Många kom just från klacken och en dag fick jag förslaget att ta en plats i BKS styrelse. Lite skeptisk var jag till erbjudandet. Skulle jag, en utböling, ta plats i styrelsen? Hur skulle det tas emot?
Nu är vi inne i 2013. HBK har precis kvalat sig kvar i Allsvenskan. Micke Svensson och Stefan Selakovic har lagt skorna på hyllan efter långa framgångsrika karriärer. Och jag är kvar i BKS. Och jag är så otroligt stolt över det. Jag får vara med och påverka supporterkulturen i Halmstad. Jag försöker ta mig till alla matcher. Även fast det är svårt med fru och barn (Speciellt när frugan är Ängel).
Och varje gång jag känner smaken av Sourcream and Onion chips tänker jag på den där påsen för 13 år sedan. Och är Tacksam.
