De tio budorden - mastodontkrönikan om hur HBK ska hitta tillbaka till sin förlorade identitet
Någonstans långt därinne brinner ”en jävla Daniel Kindberg” även inom mig - en som inte nöjer sig med att hylla gamla klubblegendarer utan vägrar sluta tro på att allting faktisk ÄR möjligt.
3-5-2 i mina tankar. Jajamen, visst är det så att den utmärkta podcasten återigen ringar in ett ämne som åtminstone jag tror är en stark förklaringsfaktor till Bollklubbens svaga 10-tal. Den outtröttlige Alexander Axén gästar och vill liksom aldrig sluta prata fotboll. Bl a om att HBK:s huvudspår som tränare inför 2011 (något som jag faktiskt inte hört innan) var Pelle Olsson men resultatet blev - som vi alla vet – Josep Clotet Ruiz! Ja, den som är något så när insatt i fotboll förstår ju att mellan dessa tränares filosofier är det en milsvid skillnad. Och då är det dags att plocka fram den där förbannade pudeln igen och konstatera att nu börja vi närma oss något riktigt intressant! Något som jag själv också varit inne på i en krönika tidigare under året – vad vill egentligen den här klubben stå för? Eller som Axén menar: att hoppar man mellan dessa två tränarytterligheter då har man ju heller inte gjort upp någon plan för vad klubben behöver och vart man är på väg. En ”strategi” som Crystal Palace skulle komma att anamma flera år senare - men det är ju en helt annan historia om även den med viss Halmstadkoppling.
När HBK år 2009 ville staka ut en ny väg efter sex år med Janne Andersson blev Jannes assisterande Lasse Jacobsson lösningen. ”Varför ska vi ge oss ut och leta när den profil vi söker redan finns inom organisationen” var den trötta motiveringen om jag minns något så när rätt. Redan ett år senare ville man dock ha en förändring - en förändring som nu kommit i en ny dager om det som Alexander Axén påstår stämmer. Halmstads legendariska spanska satsning år 2011 kommer troligen att ha gett men för livet för de stackars barn som började intressera sig för fotboll detta år och efter kraschen var det åter dags för ”man tager vad man haver” när oprövade Jens Gustafsson fick ta över skutan. Efter ett snabbt återtåg och en något långsammare etableringsfas verkade det som om HBK hittat en lyckad kombination med Gustafsson och Reine Almqvist och visionen ”HBK 2020”var på väg att förverkligas redan fem år i förväg. Vad som hände sedan vet vi alla. Och nu ska jag självklart inte sitta här och påstå att rekryteringen av Janne Jönsson var ett misstag för där och då var jag lyrisk över att en så meriterad tränare (som ryktades både till Malmö FF och IFK Göteborg) skulle ta över Bollklubben. Men det man i efterhand kan fråga sig är återigen om styrelsen verkligen tänkt igenom vad klubben HBK bäst behöver? Jönsson motiverades långt senare med att HBK behövde en rutinerad tränare som kan stå pall när det blåser eftersom Halmstad hade en uttalade strategi att satsa på yngre talanger vilket inte omedelbart förväntades ge resultat. Men då ska man också komma ihåg att förlängningen med Jens Gustafsson också motiverades av att han ville jobba med talangutveckling vilken senare reviderats till att ”Jens mer var inne på att värva”. Fast innerst inne vet vi ju alla att det är som Björn Andersson säger att; de som säger sig vilja satsa på talangutveckling gör det bara för att de inte har råd med annat.
Nåväl. Motiveringen av Jönsson hade jag kunnat köpa alla dagar i veckan men den faller ju som ett korthus när man sedan kommer fram till att den bästa lösningen för att hålla HBK (med seriens yngsta trupp) kvar i Allsvenskan var att ”flytta upp” Jönsson i hierarkin och istället ge huvudansvaret till Allsvenskans yngste (?) tränare genom tiderna. Återigen så inser den som kan läsa mellan raderna att det är frågan om en ny ”ad hoc lösning” där man tar vad som står till bud(get)s. Hur mycket ”samförstånd” som låg bakom den lösningen blev också ganska uppenbart när Jan Banan satte sig på ett plan för att åter bli japan en månad senare. Och plötsligt var inte konstellationen med att ha en sportchef med ansvar för scouting och rekryteringar så viktig längre utan då hade Tony Karlsson ”sjungit upp” och kunde bara hoppa in i förhandlingarna istället för Janne! Brandsläckning - utan någon särskild plan eller trovärdig ambition att Halmstads BK fortsatt ska vara ett allsvenskt lag som det verkar.
Efter degraderingarna 2011 och 2015 var min spontana känsla ”vi ska tillbaka”. När den tredje degraderingen troligen snart är ett faktum kommer känslan inte att vara densamma. Istället ska jag och alla andra HBK-supportrar göra en variant på ”en Simon Bank” och hela tiden ställa oss frågan ”varför?” När vi efter säsongen unisont utropar ”vi ska tillbaka” måste vi ställa oss frågan ”varför?” ”För att HBK är en klassisk förening som hör hemma i Allsvenskan” kommer det omedelbara svaret att bli. Då säger jag så här: varför ska vi direkt tillbaka till Allsvenskan när vi uppenbarligen inte har förutsättningarna och/eller kompetensen inom föreningen för att vara där just nu? Och för att återknyta till själva fundamentet i Banks resonemang så är det inte de sportsliga som är det viktigaste utan det viktigaste är själva föreningen och den betydelse den har för människorna i Halmstad och andra som håller på Bollklubben runt om i landet. Därmed så klart inte sagt att man inte ska ha några sportsliga ambitioner.
Inför årets återkomst tyckte jag att Halmstad hade bättre förutsättningar att klara av allsvenskt spel jämfört med 2015. Större kontinuitet i lagbygget, en positiv känsla inom föreningen efter kvalvinsten och förlängningen med Sead Haksabanovic samt flera unga talanger på väg upp (som dessutom fått mer seniorerfarenhet efter ett år i SuperEttan). Och trots en bra start sitter vi här lik förbannat nu med tretton (!) inspelade poäng på de senaste 23 matcherna. Om nu fortsatt allsvenskt spel var den uttalade ambitionen så tappade man någonstans på vägen bort att det här unga laget hade behövt lite mer rutin också. Det blir ett enormt slag” säger ordförande Karlsson i KvP om den troliga degraderingen och talar om ett inkomstbortfall på bortåt 10 miljoner. Men samtidigt säger ju inte klubbens agerande att man verkligen satsat allt för att undvika nedflyttning (jämför Kalmar) utan istället verkar en ”går det så går det mentalitet” varit rådande. Men det ska också sägas att den strategin kan vara hälsosam eftersom det aldrig finns några garantier om det framtida utfallet.
I KvP läser jag också att Tommy ”Hacke” Andersson är orolig för HBK:s framtid. Jag delar hans bild med tillägget att jag redan nu tycker att klubben har svårt att rekrytera attraktiva spelare. Det finns troligen en anledning till att nyförvärven främst är finnar, tyska japaner och Ekwallfavoriter från Island. För etablerade svenska spelare rockar nog inte Halmstad år 2017 stenhårt när det kommer till klubbval. Och kanske blir också året förväntade degradering ”tredje gången gillt” under 10-talet. Utan kontinuerligt allsvenskt spel och med ständiga kostymbyten blir det klart svårt att hitta en stabil grund att jobba vidare ifrån. Så vad göra? Ja, jag tror att nu måste HBK verkligen sätta sig ner och göra en ordentlig analys av vad man vill att klubben ska stå för i framtiden. Hitta ett tydligt arbetssätt, en spelidé och sedan rekrytera en tränare och spelare utifrån det och sedan kör vi (som Axén hade sagt)! Slut på velande och tränarbyten, satsa på kontinuitet och låt det TA TID. Hitta tillbaka till kärnvärdena till vad som en gång gjorde Halmstads Bollklubb framgångsrikt, själva klubbens identitet! Är Igor Krulj rätt man för detta? Jag har inte en aning men ingen skugga ska i varje fall falla på honom för att årets säsong blev vad den blev. Det som däremot kan sägas är att även här kan jag sakna en ”röd tråd” och konsekvens av såväl tränare som klubb. Man släpper Fredrik Olsson med motiveringen att det inte finns plats för honom i Kruljs nya 4-2-3-1 system i och med värvningen av Johan Oremo. Ett par månader senare har HBK spelat både 4-4-2 och nu senast 3-5-2 och Olsson såväl som Oremo är av olika anledningar borta.
”HBK – föreningen att se upp till”. Så lyder Bollklubbens vision. HBK ska hela tiden sträva efter att vara ett föredöme avseende hur en förening ska drivas och uppfattas idag och i framtiden. Visionen är ett bärande inslag i det vi kallar ”HBK2020” och som bäst kan beskrivas som ett styrdokument som ska leda oss in i framtiden”.
Ja, det finns ju lite att jobba på där kan jag tycka! Till att börja med kommunikationsbiten som är oerhört viktig för hur föreningen uppfattas för utomstående och där har det skett en radikal försämring på senare år. Hemsidan är som tidigare nämnts under all kritik för en och den enda gången jag sett röken av vår klubbchef det senaste halvåret var när HBK startade ett nytt futsal-lag!
”Vi har en tydlig bild av vad vi vill vara som förening och vi har under försäsongen konkretiserat ambitionen. Strategin omfattar en rad olika punkter, bland annat har vi enats om följande mål:
– Den självklara destinationen för dagens och morgondagens spelare. För spelare som söker utveckling ska HBK vara det självklara valet.
– Sveriges trevligaste arena. Inget våld, inga hatramsor, bara kärlek till laget och en välkomnande kultur för alla.
– Den stabila allsvenska föreningen. Den stabila föreningen som inte behöver titta oroligt nedåt, varken i tabellen eller i resultaträkningen.
– Plantskolan för morgondagens ledare. Ledare med höga ambitioner ska välja HBK för att kunna utvecklas och nå sin högstanivå.
Här har man tänkt till på flera punkter! Att HBK ska vara en bra destination för spelare och ledare som vill utvecklas känns klockrent, då har man förstått sin plats i näringskedjan. Man vänder på steken med arenafrågan och lyfter istället fram den särart som denna faktiskt står för idag, BRA!” Om inget mirakulöst inträffar kan däremot målet med att vara en stabil allsvensk förening revideras redan nu – på sin höjd två raka säsonger i Allsvenskan är åtminstone inte min definition av ordet ”stabil”.
”Våra mål blir ett bra fundament i föreningen vars verksamhet ringas in i vår verksamhetsidé: HBK föder drömmar och skapar minnen för alla som är engagerade i föreningen.”
Ja, jag vet inte riktigt, en verksamhetsidé som kunde varit applicerbar på ett lag från vilken division som helst? Flummigt.
Halmstads Bollklubb uträttade stordåd inom svensk fotboll under Stig Nilsson tid som ordförande. Stordåd som en klubb som HBK kommer att ha betydligt svårare för att utföra idag. Kanske är det till och med omöjligt och den där stolta historien ligger dessutom klubben till last under betydligt bistrare tider som nu. Men det går att ”ruska om” däruppe! Se bara på en klubb som Östersund som har en tydlig vision och det som Halmstad hade förut – en karismatisk ordförande som vet vad han vill. Något nytt Östersund lär HBK inte bli inom de närmaste åren men en rimlig ambition är just visionen om en stabil allsvensk förening. För att nå dit ser jag följande saker som fundamentala byggstenar:
- Klubbidé: check! Jag köper den som klubben vill stå för med att satsa ungt och vara en destination för utveckling. Också viktigt att som komplement till detta ha en rutinerad stomme enligt devisen ”en spelare i varje lagdel”. Och helst då av riktigt bra klass av typen: Håkan Svensson-Tommy Jönsson-Torbjörn Arvidsson-Johan Oremo i en högst hypotetisk formering.
- Tränare. För att kunna hävda sig måste Halmstad ha en tränare som genom en tydlig idé och organisation kan få ut max av spelarna och laget, d.v.s. egentligen prestera bättre än vad man har spelarmaterial till. Det klockrena exemplet är Tom Prahl! Som Mattias Concha sa i en podcast nyligen: med Prahl som tränare (i Malmö) visste alla hela tiden exakt vad de skulle göra ute på planen.
- Spelidé. Hitta en tydlig spelidé och ett system att köra efter för att få kontinuitet. Ja men om 4-4-2 med rakt spel, snabba omställningar och inlägg från kanterna är det som även 2017 funkar bäst för Halmstads Bollklubb så kör på det för fan!
- Spelarmaterialet. Hitta spelare som passar systemet. Spelare med karaktär som är beredda att jobba hårt och som vill vara i HBK.
- Talangutveckling. Har varit på frammarsch i Halmstad det senaste åren med Sead Haksabanovic som den självklara kronjuvelen. Det är bra. Men nu måste fler talanger också kunna ta ytterligare steg från dugliga superettan-spelare till dito i Allsvenskan.
- Scouting. En akilleshäl på senare år, i varje fall mätt med allsvenska mått. Här måste vi vara ärliga och säga att under Jensas tid vid rodret hittades betydligt fler spelare som hade eller utvecklade allsvensk potential. Nuförtiden hittar man kanske inte guldkornen i Åhus Horna men skit samma, se bara till att hitta dem!
- Kontinuitet. Som sagt: låt det TA TID. Slut med fotade tränare och ”satsningar” som ändå bara går åt helvete! Tillbaka till grunderna till vad som en gång gjorde HBK världsberömt i hela Sverige. Tillbaka till ”tråk-Halmstad” där vattnet i Nissan alltid flyter lugnt och ingenting händer som Mats Olsson en gång skrev. HBK ska vara en välskött, stabil förening dit spelare vill komma för att utvecklas. Det ska vara klubbens signum och varumärke!
- Kommunikation. Bli bättre på att ”vårda” kontakten med gamla spelare så att det vill komma tillbaka när det t ex är dags för en återkomst till Sverige. Förbättra kommunikationen med supportrarna via samtliga kanaler för att öka intresset. Fräscha upp hemsidan som känns omodern och ”trött”!
- Resurser. Att spara in inom vissa områden som t ex just kommunikation är nog bara dumsnålt i längden och alternativa lösningar finns.
- Kunskap. Balansgången mellan att återanvända gamla profiler och att ta in nya influenser utifrån är så klart svår. Bara för att man var bra på att spela fotboll behöver det inte innebära att man blir en bra ledare t ex. För något år sedan fanns ett helt gäng gamla spelare i staben men i ett svep försvann allihop. Hur har den kunskapen ersatts? När det ska rekryteras ordförande eller klubbchef har det ofta ett förflutet i styrelsen. Kanske skulle man satsat på en ”legoknekt” som Jesper Jansson som klubbchef istället? Och tagit in en VD från näringslivet helt utan sportanknytning på ordförandeposten? En skön mix av gedigen HBK-kunskap och nya influenser hade kanske funkat klockrent?
