Om vårat HBK: Det hjärta som brinner
Det flammar och gnistrar och slår…
Efter Eric Smiths dundertavla i derbyt gjorde Wes Morgan om bedriften dagen efter. Wes Morgan? Jo, han är mittback i Leicester City och tydligen känd för sina ”tavlor” med jämna mellanrum. Skillnaden? Att Leicester har en sjuhelsikes lagmoral och brukar lyckas vända matcher. Ett misstag får därmed inte samma betydelse.
När MFF tryckte plattan i andra akten i lördags var jag ett tag orolig att Halmstad inte skulle orka hela matchen ut. Men sedan hände något. HBK lyckades åter lyfta upp spelet och skapade även en del chanser. Och man visade just LAGMORAL och kämpaglöd vilket belönades med en poäng. Förmodligen kommer den inte att ha någon betydelse för utgången av bottenstriden för en poäng mot svenska mästarna är bra alla dagar i veckan - utom kanske just på lördagar då.
Man kan ställa sig frågan varför prestationerna den senaste tiden inte varit i nivå med den mot Malmö? Svaret är nog att det är ganska typiskt för ”nedpsykade” lag som HBK att prestera utan press. Men i lördags kom ändå en del av glädjen och stoltheten tillbaka efter det becksvarta mörker som omgärdat oss den senaste tiden. Nu syntes också en del av framtiden i form av just Eric Smith och den från start debuterande Andreas Bengtsson. Och längst bak fanns en gubbjävel som bestämt sig för att spika igen och visa belackarna att det har fel - Stojan Lukic fick rättvist pris som matchens lirare.
Så kommer då den där känslan smygande igen. Att när det är på väg att gå riktigt åt skogen då växer engagemanget inom en, någonting sluts samman och det blir plötsligt ”intressantare”. En framtidstro trots allt. Och känslan av att vad som än händer så kommer vi ALDRIG att sluta älska och bry oss om HBK.
För det hjärta som brinner, det brinner, det brinner ändå.