Krönika: Filosofen
In kom Filosofen och plötsligt föll alla bitarna på plats – tabellen är inte viktig.
Före matchen mot Djurgården hör jag Jens Gustafsson svara på frågan om det prekära tabelläget och säga något i stil med ”vi tittar inte på tabellen utan fokuserar på en match i taget. Tabellen får vi summera sedan när säsongen är slut”. Jaha. Det får bli vad det blir ungefär. Jag antar att Jens menade något i stil med att det är sluttabellen som räknas och vi kan inte låta oss stressas av tabelläget utan måste fokusera på vad vi ska göra här och nu. Men jag är inte säker för på något sätt rimmar det uttalandet väldigt bra med oviljan att göra förändringar i laget, prova ny taktik eller nytt spelsystem. Bara köra på i samma gamla hjulspår. För resultatet verkar ju inte vara så viktigt så länge man håller sig till sin filosofi och fortsätter göra det man tror på.
Möjligen har detta också smittat av sig på spelarna för insatserna i de två senaste matcherna har varit bedrövliga. Att kunnandet är bristfälligt har varit tydligt hela säsongen men det som är alarmerande är att på slutet har även viljan saknats. Att den rätta inställningen inte skulle finnas när säsongen går in i sitt avgörande hade jag verkligen inte räknat med. Ännu mer märkligt blir detta när man tänker på att bara för ca en och en halv vecka sedan tog HBK en blytung seger borta mot en av de värsta bottenkonkurrenterna. Ett riktigt bra utgångsläge har förbytts till ett dåligt efter två passiva matchinsatser. Tydligast illustrerades detta mot Djurgården senast där först Liverstam/Magyar ger Erton hur mycket utrymme som helst vid 1-0 och sedan när hela backlinjen står och tittar på efter stolpreturen som ledde fram till 3-0.
Eller är det så att HBK-spelarna inte pallade mentalt att ta vara på den möjlighet som uppstod efter Öster-matchen? Pressen blev helt enkelt för stor när man plötsligt hade något att förlora? En annan förklaring kan vara att flera spelare redan börjat fundera på vad de ska göra nästa säsong. Richard Magyar har t ex en klausul i sitt kontrakt som innebär att om HBK åker ur så är han fri att gå. Hur stor motivation har han att ge sin högra hand för Halmstad i slutomgångarna? Även Stefan Selakovic har ett kontrakt som går ut och som alla vet hade han ju helst spelat kvar hos de ”goa gubbarna” om han själv fått välja. Men även om återkomsten inte blivit vad ”Sella” och vi supportrar hoppats på så kan man inte klaga på den inställning han visat upp under säsongen. Frågan är nu om han har viljan att plocka fram det där lilla extra nu i slutspurten med ett kontrakt som går ut och en karriär som är på sluttampen? Ingen skugga ska dock falla över Stefan eller Richard - för till syvende och sist står vi alla oss själva närmst, det är bara mänskligt. Men det är inte desto mindre oroväckande inför avslutningen av Allsvenskan.
Snart kan vi alltså vara tillbaka på ruta 1 där vi var för två år sedan – tillbaka i Superettan och med samma tränare. Skillnaden är bara att då var Jens Gustafsson ett helt oprövat men kort som fick ta över ett sjunkande allsvenskt skepp men sedan förtjänstfullt lyckades med att ta HBK tillbaka till finrummet. Om en dryg månad kan vi vara tillbaka i näst högsta serien med en tränare som precis misslyckats med att hålla Halmstad kvar i Allsvenskan. Det känns inte riktigt lika spännande inför de kommande två åren och man undrar lite hur styrelsen tänkte när de förlängde kontraktet innan man visste vilken serie HBK skulle tillhöra 2014? Vid en eventuell degradering hade det kanske varit bättre med en nystart på flera plan? Fast då glömmer jag ju att resultatet inte är det viktiga utan filosofin.
Något som i alla fall känns positivt med HBK är att det känns som att det återigen börja komma fram lite talanger till A-laget. Tänker då framför allt på bröderna Silverholt. Oliver har ju visat framfötterna länge nu och i söndags fick Simon göra sitt första allsvenska mål. Och utöver det visade han även prov på något som många av spelarna i år saknat: nämligen modet att våga ta avslut. Han utstrålar också en framåtanda och självförtroende som känns befriande. Så om degraderingen blir ett faktum senare i höst hoppas jag att vi nästa år får se ännu fler ungdomar släppas fram i A-laget (det borde kanske gjorts redan i år istället för att återanvända gamla trotjänare?) Och just talangutvecklingen kanske är den främsta anledningen till förlängningen med Jens Gustafsson. Vi jobbar på lång sikt nu. Vi får ta några år i Superettan (likt Norrköping och Örebro gjort) för att sedan komma tillbaka starkare och med en stabilare grund att stå på. Fast vi är ju trots allt inte där ännu.
