Föreningsdemokrati eller maktmän?
Uttalanden från HBK:s sponsor Carl Bennet under veckan har utlöst en häftig debatt kring pyroteknik. Pyroteknikfrågan är emellertid inte det som egentligen borde diskuteras.
Ständigt denna pyroteknikdebatt. Vi kommer aldrig ifrån den va? Inte ens när den i allra högsta grad borde vara en bisak. Ingen av alla få som läser det här har väl kunnat undgå HBK:s sponsor Carl Bennets uttalanden i Göteborgsposten i veckan så en recap känns inte nödvändig. Jag känner mig dock nödgad att kommentera utspelet och reaktionerna det utlöste då det då det är mycket oroande. För transparensens skull bör jag ändå påpeka att jag är för pyroteknik på läktare i ordnade former om det nu skulle undgå någon.
Denna text ska som sagt inte ses som ett inlägg i den evighetslånga pyroteknikdebatten, det gör många bättre, exempelvis HBK:s supporterförening samt ultrasgrupperingar som svarade klokt och välformulerat på uttalandet. Den är inte heller det viktiga i sammanhanget, reaktionerna på forum och sociala medier till trots. Det som gör att jag känner mig nödgad att skriva är den problematiska synen på föreningsdemokrati som uttalandet samt det ivriga påhejandet av den grupp människor som i sakfrågan råkar hålla med, visar på.
Svensk fotboll är byggd runt ett demokratiskt ideal som under perioder tvingats försvaras med näbbar och klor mot maktmän som söker mer inflytande över föreningar. Dessa uttalanden ger uttryck för en vilja att utifrån ekonomisk makt påverka på ett sätt som systemet är tänkt att motverka. Svensk fotbolls medlemmar har till skillnad mot mer eller mindre hela världen på demokratisk väg valt en styrmodell där medlemsinkludering ska trumfa enskilda rikemäns uppfattningar.
Om HBK går Bennet till mötes är man inne på en farlig väg. Sponsring sker givetvis inte utan motprestation. Motprestationen i en demokratisk förening där medlemmarna är satta att välja företrädare och fatta viktiga beslut får dock inte vara ett inflytande som raserar den demokratiska ordningen. Klubben måste våga hålla den föreningsdemokratiska gränsen gentemot sponsorer som utövar påtryckningar på dess verksamhet. Gränser flyttas hela tiden och ger man vika vid ett tillfälle finns risken att det minskar motståndskraften framöver i andra frågor.
Naturligtvis har, och ska, föreningar ha en tät dialog med viktiga sponsorer, men den föreningsdemokratiska gränsen måste alltid vara tydlig. Vi är med all sannolikhet idag inte nära ett scenario där en större sponsor får en tränare sparkad, men flyttas gränserna för hur mycket inflytande enskilda människors ekonomisk makt kan ge på bekostnad av den demokratiska ordningen riskerar man i framtiden att hamna i sådana situationer. Det är oroande att se så många blint och ivrigt heja på Bennet för att man i denna sakfråga håller med. I min värld framstår problematiken som tydlig och stor, oavsett vad man i sakfrågan tycker.
Måhända är jag överdrivet romantisk, naiv bortom alla rationalitetens gränser, men jag tycker verkligen att den svenska fotbollens demokratiska ideal är oändligt mycket viktigare än en sponsors tillfälliga uppfattning. Så oavsett var du som orkat läsa ända hit står i sakfrågan ber jag dig fundera, föreningsdemokrati eller maktmän?
