Fram med gurkburken Janne!
Stereotypt spel. Dålig rörlighet. Felpass med viss desperation. Kort sagt. HBK behöver en gurkburk.
Jag satt på Bravida arena och tittade på matchen och kände igen en känsla. Det var något med att tre spelare i mitten försökte hitta avgörande passning (mittfältet), två spelare på kanten försökte men klarade inte av att hjälpa till (yttermittarna), och där framför en (två) spelare (forwards) som inte klarade av att göra de rörelser som krävs för att öppna upp ytor och förvirring i motståndarnas försvar så att någon av de fem där bak kan glida igenom för en passning eller genombrott.
Idag på spårvagnen kom jag på det. Jag mindes det klassiska handbollslandslaget och deras sämre stunder av stereotypiskt spel och stagnation. Det var exakt samma känsla som alla gånger jag sett tre svenska niometersspelare skicka bollen fram och tillbaka tills Staffan Olsson gjorde felpass eller sköt över. Jag ger er: HBK:s mittfält i rollerna som svenska handbollslandslaget.
I rollerna som Martin Frändesjö och Erik Hajas ser vi HBK:s yttrar.
I rollerna som Stefan Lövgren, Staffan Olsson och Kim Andersson ser vi HBK:s innermittfält.
I rollen som Magnus Wieslander på linjen ser vi HBK:s anfallare.
In kommer gurkburken. Den var en lurig övning som syftade till att Sveriges högersexa skulle komma i ett skottläge på vänstersidan efter att bollen varit långt ut på vänsterkanten och linjespelaren satt en stor fet spärr. Kolla filmen och se den genialiska enkelheten.
Det är precis den typen av medvetna rörelsemönster jag saknade i HBK:s löpningar och passningar i matchen mot IFK. Kom igen Janne! Ge mig yttrar som rör sig utanför sin ”slicka sidlinjen”-instruktion. Ge mig forwards som rör sig ut på kanten eller in i mitten för att dra med sig spelare, inte bara för att bli spelbara. Ge mig innermittfältare som plötsligt har bytt plats med en ytter i en korslöpning.
Jag vill ha en gurkburk mot Häcken!
