Gästkrönika: Arenachansen som försattes
En modern fotbollsarena med plats för 10 000 sittande under tak och det på samma plats som nu och för en kostnad av mindre än 50 miljoner kronor. Låter som en utopi men var faktiskt på 1990-talet en möjlighet för Halmstads BK. Men den möjligheten försattes. Tony Balogh - f.d. reporter på Hallandsposten ger sin syn på turerna kring en nya fotbollsarena I Halmstad.
Första gången var det en kommentar som bottnade i en praktisk realitet.
Femte gången undrade man om det inte fanns någon annan möjlighet till lösning.
Tionde gången kunde jag nästan skriva artikeln utan att behöva invänta svaret.
”Vi har inga pengar!”
Så sa Bollklubbens förre ordförande Stig Nilsson varje gång som frågan om ett ombyggt Örjans vall fördes på tal.
Han hade självfallet all rätt att tycka så i egenskap av ordförande i en allsvensk fotbollsförening med uppgift att i alla lägen värna klubbens bästa och då inte minst det ekonomiska.
Men historien skrivs alltid om på nytt.
Ibland ger den beslutsfattare rätt men lika ofta kan man undra hur man tänkte.
I mitten av 1990-talet arbetade jag åtta år som kommunreporter på Hallandsposten i Halmstad med uppgift att bevaka politiska beslut.
Våren 2001 byttes Rådhuset ut som hemmaplan för mitt arbete och det blev sju år som sportreporter med helt andra hemmaplaner.
På 1990-talet inträffade två saker som var en och kom att påverka den moderna toppfotbollen på ett påtagligt sätt.
Det ena var Bosman-domen.
Det andra var Uefa:s krav på de nationella förbunden om att standarden på de främsta fotbollsarenorna måste förbättras.
Oavsett vad man tycker om Bosman, så likställdes en fotbollsarbetare med vilken annan anställd som helst. Om ett kontrakt var avslutat var man fri att göra som man ville.
Det negativa var att självfallet klubbar inte fick betalt för sina bästa spelare men det reglerades senare delvis av den så kallade solidaritetsersättningen men bara för spelare upp till 23 år. Den regeln har ju MFF tjänat mycket pengar på när Zlatan flyttat runt i Europa.
Klubbar är än idag sura på Bosman när man tappar spelare men gläds å andra sidan åt att slippa betala för övergångar när en spelare är kontraktslös.
Allt som händer där emellan kan, i bästa fall, kallas för hyckleri.
Bosmandomen berörde dock bara fotbollen och alla dess supportrar.
Att förbättra och rentav bygga om en fotbollsarena var däremot något som påverkar dig och mig som skattebetalare och det oavsett om man bryr sig om fotboll eller inte, i synnerhet om det handlar om en kommunägd anläggning som Örjans vall.
Med kraven från Uefa blev det därför nödvändigt för de dåvarande politikerna i Halmstads kommun att tillsätta en utredning vilket ju var helt riktigt. Istället för att gissa sig till vad som gäller, så tar man reda på vad som gäller och fattar därefter beslut.
Den dåvarande tekniska förvaltningen kunde så på våren 1996 presentera sin utredning.
I korthet gick den ut på att det fanns fyra olika förslag till förbättringar med tillhörande prislappar.
Den billigaste nådde inte ens upp till tio miljoner kronor och handlade bland annat om förbättrat ljus för TV-sändningarna medan den dyraste innefattade en i princip total omgörning med läktare på alla fyra sidor på Örjans vall och sammanlagt 10 000 sittande under tak.
Prislappen var satt till cirka 45 miljoner kronor.
Men oavsett vad och oavsett det då rådande prisläget: en modern fotbollsarena för mindre än 50 miljoner? Hur kunde man säga nej till det?
Bollklubbens styrelse med ordförande Stig Nilsson i spetsen hade att tänka på klubbens ekonomi och i det fanns inget utrymme för en extremt höjd planhyra.
För oavsett vilket av de fyra alternativen som skulle bli verklighet skulle planhyran höjas.
Vi pratar om några med dagens mått mätt inte särskilt extrema summor. HBK betalade just då årligen en planhyra på en dryg halv miljon. Om det dyraste alternativet hade förverkligats hade summan dallrat kring en miljon.
Man bör hålla i minnet att HBK men inte heller Halmia vid den här tidpunkten fullt ut betalade vad det kostade att driva Örjans vall. Verksamheten var subventionerad av skattekollektivet.
HBK föredrog inte det dyraste alternativet samtidigt som politikerna inte kunde tänka sig att subventionera ett bygge hur mycket som helst.
”Vi har inga pengar” blev därför under en lång rad av år Stig Nilssons och därmed Bollklubbens mantra.
För att komplicera bilden ytterligare var Halmstads kommun också i behov av att bygga en ny simhall och en ny sporthall. De två byggnaderna i Badhusparken hade verkligen sett sina bästa dagar.
Med tanke på att det med några få undantag sällan eller aldrig kom mer än 4 000-5 000 åskådare per match (ibland ännu färre än så), så uppfyllde Örjans vall därför behoven som fanns för elitfotbollen just då.
Simhallen och Sporthallen gick före – Örjans vall fick vänta när det räckte med att förbättra elljuset.
Men hade man då tänkt till på rätt sätt om framtidens HBK och Örjans vall?
Stig Nilsson var född i ett Sverige som såg annorlunda ut.
Staten växte sig stark och samhället såg till att det byggdes bland annat sjukhus, bibliotek och simhallar. Det här var möjligt när hjulen snurrade och BNP bara ökade.
Men hösten 1991 och våren 1992 gick Sverige och stora delar av världen in i en djup ekonomisk kris (den stoppade under flera år all byggnation av lägenheter i centrala Halmstad öster om Nissan) och den krisen återkom ju strax efter millennieskiftet.
Båda kriserna har direkt och indirekt påverkat inte minst politiska beslut.
De som inte vill satsa kommunala pengar tar kriser som en förevändning för att inte investera medan de som kan tänkas vilja satsa kommunala pengar tvekar för man vill ju i första hand vårda och värdera kärnverksamhet som barnomsorg, skola och äldre när skatteunderlaget sviktar.
Men ser man nyktert, praktiskt och realistiskt på saken ska en kommun ALLTID bygga när det är lågkonjunktur och det av två skäl.
1. Det blir ju billigare!
2. Det skapar ju jobb i en utsatt bransch!
Men Stig Nilsson och därmed HBK ansåg – vilket ju på sitt sätt var helt rätt – att Örjans vall var (och är) en kommunal anläggning. Om något skulle göras på arenan, så skulle kommunen ta på sig det ansvaret. Och kommunen vill inte när simhall och sporthall prioriterades.
Kommunen hade inte heller en tydlig idrottspolicy avseende dess elitidrott – ett dokument som offentligt och svart på vitt deklarerade hur man såg på närvaron av elitidrott i kommunen – på det sätt som var fallet i många andra kommuner (som i Helsingborg).
Istället gick hela frågan om Örjans vall i stå.
Sedan flera år arbetar jag inte längre på Hallandsposten och är inte heller bosatt i kommunen, men jag kan från min horisont i Göteborg konstatera att inget verkar ha hänt i arenafrågan.
Visst har det gjorts försök att komma till skott men det har ibland stupat på att styrelsen för HBK internt inte varit överens ELLER att kommunen haft andra och mer nödvändiga investeringar att göra.
Någon kanske tänker att ”det pågår visst samtal och som ska leda fram till något” och så kanske det är.
Men från min horisont har jag uppfattningen att varken klubben eller kommunen har någon egentlig offentlig uppfattning om vad man tycker ska ske med Örjans vall. Det finns inte ens tydlig opinion bland medborgarna.
Maktens människor har alltid tyckt att det är en mer framkomlig väg att prata i slutna rum utan insyn – där kan man pröva tankar och idéer och eventuellt hitta fram till en lösning – men det kan också leda till det omvända: ingen kan beslås med att offentligt att ha tyckt något.
Vad vill HBK? Vad vill kommunen? Egentligen?
Så vad skulle ha hänt om jag fick råda?
Tja, HBK vann SM-guld 1997 och det betydde ju att man med tämligen begränsade resurser ändå kunde snuva till och med ett Champions League-satsande IFK Göteborg på guldet.
Året därpå, i september 1998, såldes Fredrik Ljungberg till Arsenal för 40 miljoner kronor.
Säsongen 2000 ledde HBK allsvenskan från i princip start till mål.
Här någonstans skulle Stig Nilsson och styrelsen för HBK ha vågat sig på att tänka en tanke om hur offentliga byggprojekt skulle finansieras i framtiden och som på senare år har begåvat Sverige med det ena arenabygget efter det andra och där Växjö i öster – med ny såväl ishall som fotbollsarena och en kommun i ungefär Halmstads storlek – framstår som det i geografi och närtid bästa exemplet på hur det kan gå om alla goda krafter går samman.
För det finns inget tyngre att ha med sig i ryggen än när en kommun är med på banan.
När Ljungberg-pengarna seglade in på kontot skulle man ha tagit kontakt med kommunen och sagt ungefär följande:
”Vi har fått 40 miljoner kronor vilket är pengar vi inte räknat med att få. Den chansen kommer kanske bara en gång i en klubb som vårs historia. VI har för avsikt att lägga fem-tio miljoner av dessa på att det byggs en arena med 10 000 sittande. I utbyte hoppas vi att planhyran kan frysas till samma nivå under fem-tio år”.
Jag tror inte någon politiker eller politiskt parti hade sagt nej till det förslaget.
Istället valde HBK att fatta ett annat strategiskt beslut: att låta spelarna i a-truppen spela fotboll på heltid.
Det gav i sin tur intäkter när spelare som Mikael Nilsson, Petter Hansson och Stefan Selakovic (för att nämna några) såldes till utlandet.
HBK fick 14 125 000 kronor för ”Sella” när han gick till Heerenveen och det är alltså en tredjedel av vad det hade kostat att bygga om Örjans vall efter det dyraste alternativet!
Men under hela 2000-talet har dessa intäkter mest använts för att täcka upp underskottet i föreningens drift.
Efter att under flera år och med ett heltidsanställdt a-lag säkrat det allsvenska kontraktet i omgång 27-29 åkte laget så ur allsvenskan 2011, tog sig tillbaka 2012 men är, i skrivande stund, jumbo.
Men då hade klubben i alla fall haft en modern(are) arena av det slag som finns i exempelvis Norrköping.
Ett Örjans vall där man kunnat ta emot exempelvis Sporting Lissabon, UC Sampdoria och Hertha Berlin i Uefa-cupen under flottare omständigheter.
Ett Örjans vall där 8 000 sålda biljetter till en match mot HIF med en vecka kvar till match gör att de resterande 2 000 säljs slut eftersom ju supportrar riskerar att stå utan biljett. Jag menar, när kom du senaste till Örjans vall och fick veta att det var slutsålt?
En nybyggd arena är ingen garanti för att publiken per automatik ska hitta till arenan – det har såväl mitt lag GAIS som Öis fått erfara på Gamla Ullevi – medan exempelvis Elfsborg åtta år efter invigningen av det nya Borås Arena kan peka på den satsningen som den enskilt bästa investering som gjorts och som har lett till två SM-guld, allsvensk medalj varje år sedan 2005 och deltagande i de europeiska cuperna.
Det kunde ha varit HBK som gjort den resan.
Det kunde ha varit Bollklubben som visat att framgång är möjlig utanför de tre storstäderna.
Är det för sent för HBK?
Jag hoppas verkligen inte det.
Frågan är vilken present man är beredd att ge sig själv inför 100-årsjubileet 2014?
För inte kan det väl vara att få möta Halmia på elitnivå för första gången sedan 1979?
