Gästkrönika: Jag vägrar ge upp
Gästkrönikören Filip Gustafsson uppmanar om att hålla ut tills framgångarna kommer. För de gör de - bara det rätta "flytet" vill infinna sig!
Då stod man där igen. Uppgiven och frustrerad över ytterligare missade poäng. Svarslöst grubblande över varför Halmstad alltid verkar vara ineffektivast i Sverige. Denna situation förefaller vara en återkommande följetong för den med HBK fast förankrat i hjärtat. När motgångarna radas upp på vanligt Halmstadmanér viskar pessimisten lockande i örat. Men jag vägrar lyssna och jag vägrar ge upp.
Jag delar delvis den breda uppfattning om spelsätt och lagmaskineri som uppenbarligen inte fungerar. Däremot vidhåller jag inte åsikten om att Halmstad spelar dåligt, tvärtom stundtals väldigt bra i mina ögon. Frustrerande nog verkar dessa ”hedervärda förluster” gäcka Halmstad utan synlig ände och vibbarna från "Spanieneran" växer sig oroväckande starkare.
Janne Jönsson har en diger uppgift framför sig med att ordna till det hackande målskyttet, för där ligger problemet. Visserligen är denna målsaknad något väntad med tanke på att stora delar av lagets målfabrikation försvann efter fjolårets säsong, men det finns fortfarande en hel del kvalité kvar att utvinna ur Halmstads anfall. ”Mera inlägg, mera skott” skanderas ofta ur högtalarna på Örjans vall, något som förhoppningsvis också kan visas på planen framöver. Bollarna kommer aldrig kunna passas in som man gång efter annan senast försökte med på idrottsplatsen i Falkenberg.
Varför Halmstad endast inkasserat 4 poäng på 8 matcher under årets allsvenska inledning skyller jag däremot inte på spelet, truppen eller avsaknaden av skottvilja utan snarare på sedvanligt oflyt när HBK spelar fotboll. Därför har jag fortfarande inte gett upp hoppet eftersom HBK, så snart flytet kommer och bollarna trillar in kan hota alla, såväl Malmö som "Götelaborg".
Med fortsatt hopp blickar jag nu framåt mot nya allsvenska kamper. Drömscenariot vore att pessimisten är bortviftad redan innan sommaruppehållet men om inte vet vi alla att hösten därefter väntar och då är det blåa västkustlaget förhoppningsvis återigen uppe i högvarv. En sak är då säker; Jag ger aldrig upp.
