HBK kryssar vidare
För första gången sedan glädjetidernas 2004 står Halmstad nu obesegrade i 6 raka matcher. Mindre glädjande är att det återigen blev en kryssnotering vilket föga avlägsnar bottenstridens kväljande oroskänsla. Dagens match mot Sundsvall var spelmässigt inte heller någon ljuspunkt i det hela.
Att mycket stod på spel inför dagens drabbning var påtagligt. De båda kombattanterna stod på 13 poäng vardera och båda i högsta grad inblandade i bottenträsket. Detta faktum genomlyste stundtals matchbilden där Sundsvall började bäst i första, Halmstad spelade upp sig i andra och med ett passivt ställningskrig som föreställningens avslutningsnummer. En lagom tråkig match med vissa ljusglimtar, högt koffeinintag och långa bollar på Keane. Utomordentligt passande för en måstematch.
Som tidigare sagt var det Sundsvall som tog tag i taktpinnen i första akten även om HBK:s intentioner till en början var intressanta. Sundsvalls Leo Englund, Robbin Sellin och Pa Dibba fick alla till väl godkända avslutsförsök men storspelande Lukics paradshow skulle bli en långkörare. Och tur var nog det för försvarsspelet såg inledningsvis relativt osäkert ut och bjöd på stora ytor för skjutglada Sundsvallsspelare. Matchbilden stabiliserades dock i takt med halvlekens fortskridande och Halmstad kunde titt som tätt etablera anfallsspel. Främst var det Kristoffer Fagercrantz som tydligast var målsugen men med ett något felställt sikte.
Spelövertag för Sundsvall efter inledande hälften men i andra förbättrades det offensiva intentionerna från Halmstads vidkommande. Såväl Junes Barny som King Gyan fick lägen att påbörja målskyttet men antingen gick skottet mitt på eller en bra bit utanför. Närmast var James Keene som i den 67:e minuten skaffade sig ett gyllene läge men det låga placerade skottet avfärdades av Tommy Naurin i mål, även om varenda centimeter av kroppslängden såg ut att behövas. Janne Jönsson verkade inte helt nöjd med matchbilden och gjorde ett relativt tidigt byte (något som inte händer alltför ofta) men varken då inkommande Smith eller Maholli lyckades förändra spelet nämnvärt.
En delad poäng tycker jag speglade matchbilden relativt väl även om Sundsvall hade bättre lägen och överlägset mest boll (63-37). För Halmstads del fortsätter man att plocka poäng, vilket självklart är bra. Däremot väcker kryssvanan oro. Varje poäng är viktig i botten men ett kryss hjälper föga om det alltid kommer mot bottenkonkurrenter. Det innebär bara att trepoängarna måste komma mot annat motstånd, ett svårare sådant. Jag medger att denna tankegång är oerhört pessimistisk, speciellt med tanke på att HBK befinner sig i en smått historisk poängform. Men fler än en poäng måste snart trilla in mot lag som Åtvidaberg, Sundsvall och Örebro. Annars kan det återigen bli en nervpressande hösttermin. Härnäst väntar Gefle hemma, och då vore en trepoängare mer än välkommen.
Undangömd, förträngd och bortglömd längst in i en bokhylla på en Second hand butik i Gnosjö fann jag idag 2004 års krönika. Detta glädjetidernas 2004, bittert fördömt med ett svidande slut. Men det var åtminstone en tid då HBK stred i rätt ände av tabellen. Inte heller då stämde spelet till fullo men likt nu så trillade poängen in ändå. I väntan på nya HBK-strider njuter jag av fornstora dagar. Även om det för tillfället är avlägset står vi snart där igen, för så vitt jag vet är himlen fortsatt blå och formintentionerna likartade. Så Skepp ohoj! Tre poäng ahead! Nu kryssar vi vidare mot en vinst!
