Krönika: I efterhand live
När verkligheten överträffar drömmen.
På Tv:n gör HBK 4-0 på Olympia efter ett friläge med avslut strax under ribban. Direkt på avspark reducerar HIF till 4-1 med en hög lyra över halva plan!
Skit samma. Matchklockan stod ändå på 90´.
I drömmen är min gode vän och "bollklubbsparhäst" Joel på väg hem till mig. Vi ska till Olympia och se matchen. Smått i extas funderar jag på om jag ska berätta för honom att vi redan är klara för Allsvenskan? Vi ska alltså se matchen i efterhand live. Redan där borde jag ju fattat.
Men det är inte förrän jag vaknar som jag förstår att allt bara var en underbar dröm. Och känslan är ungefär som när man var ung och precis drömt om att man fått ihop det med den där tjejen som man visste var ouppnåelig.
FAN också! Inget bra omen inför dagen.
När Joel väl kommer hit på riktigt så får han sig en rejäl utskällning - av vår hund. De har aldrig träffats förut och jag förstår inte vad det är med hunden som verkar…rädd! Vi enas om att det förmodligen är den kvalångest Joel utstrålar som är orsaken.
Kvalångest botas lättast med öl och Jäger medan vi pratar igenom dagens förutsättningar. Joel har på sig samma kläder som mot Trelleborg och dricker ölen i samma ordning som då. Själv har jag på mig min malätna mästartröja från -97! Jubileumsreplikan med den stora röda Freddies-loggan på har liksom aldrig riktigt känts som ”tur”.
Jag funderar på betydelsen av att ”tur-kalle” Karlsson ska ta rapporten i eftermiddag och jag tänker på att serietillhörighet egentligen inte är det viktigaste. Det viktigaste är klubben och kärleken till klubben. Att det finns något att samlas kring och som förenar. Något som engagerar. Jag tänker på det faktum att utan HBK hade Joel inte suttit här i mitt kök idag.
Vi åker till Olympia med känslan av att vi egentligen inte har något att förlora. Som Filip skrev.
Väl där håller HBK spelet väl uppe. Marcus Mathisen är en gigant i försvaret och Alexander Berntsson verkar ha växt en meter i Liverstams frånvaro. Ivo Pekalski ger stadga på mitten och Rebin Asaad är rörlig och skicklig med bollen. HBK spelar bra helt enkelt! Jag tänker att vi åtminstone kommer falla med flaggan i topp och på varför vi inte kunde visa upp detta spel tidigare i höstas?
Jag är fortfarande inställd på Norrby men någonstans ringer en klocka om att det kan vara HIF:s tur i år.
Men HBK verkar sakna den där riktiga ”spetsen” längst fram tills Fredrik Olsson plötsligt rinner igenom! Jag tänker att där var chansen.
Jag tänker på att Ruud Tveter mattats mot slutet av säsongen och hade behövt kliva fram nu. Strax därefter slarvar norrmannen på mittplan och Jordan Larsson ser ut att gliiida HIF upp i Allsvenskan.
Rubriken ”stolt över grabbarna 2” flimrar förbi för min inre syn och jag tänker på att det trots allt finns mycket positivt att ta med sig inför nästa säsong. Något att bygga vidare på.
Men plötsligt ser jag Stojan Lukic ta bollen och rusa mot mittlinjen och jag påminns om att det faktiskt bara behövs ett (1) mål - att allting fortfarande lever. Det är ju ändå hela åtta minuter kvar!
Jag tror att Stefan Johannesson fegar ur och har dömt hörna när en dansk plötsligt springer och hämtar bollen. Jag är helt lugn när bollen läggs upp för detta är ju bara bonus. Dansken är lika lugn och rullar med en ”brolinare” in lädret i det hörn där målvakten inte är.
Jag ser desperationen hos helsingborgarna och tänker på när jag satt här i somras och Gefle vände på steken under några slutminuter. Och plötsligt kommer KÄNSLAN av vad ett mål till före full tid skulle innebära. Det som det rödblå laget verkar ha missat.
Jag ser en dansk mittback dansa samba utanför motståndarnas straffområde med bollen klistrad vid fötterna. Jag ser något som jag först inte kan förstå…
Jag ser en hög med blåsvarta gubbar och 5 minuters tilläggstid på matchklockan. Jag hör hur folk runtomkring på Olympias västra läktare börjar skandera ”Halmstad, Halmstad” och jag förstår att vi inte är ensamma. Jag börjar förstå att vi är där.
herregud, det är dimmigt...
Jag börjar förstå att jag just bevittnat ren magi och en klassiker i HBK:s historia. Bollklubben har gjort det igen och trotsat all kvalstatistik!
Jag vet att det inte borde varit möjligt - men Janne Jönssons utskällda lagbygge räckte hela vägen upp i Allsvenskan och det var till slut välförtjänt! I säsongens elfte timme vaknade laget och visade att de kunde spela riktigt bra fotboll.
Som bäst när det verkligen gällde. Precis som HBK-klacken.
Jag tänker på Joels sena beslut att som en symbolisk handling stötta ett annat Helsingborgslag, Råå IF:s pojkar, och på ”swischen” som hann in på kontot precis innan avspark.
Jag tänker på kritiken som varit och den där krönikan som nu aldrig kommer att behöva skrivas. Jag tänker på hur små marginalerna är och på vilka möjligheter som nu istället öppnas. Jag tänker på Antonio Rojas "mål" i torsdags som kanske gjorde allting just möjligt?
Jag tänker på en dansk som jag i somras trodde kunde bli ”tungan på vågen” men som sedan inte verkade bli det. Jag tänker på att det faktiskt aldrig är över förrän det verkligen ÄR över.
Jag vandrar hem i regnet och den plötsligt hårda vinden från Öresund - med en blåsvart halsduk runt halsen och en HIF-are i handen.
Men jag tror han tycker det är rätt OK ändå.
För honom är det FIFA 17 som är ”grejen”.
För mig är det HBK.
