Dimma över Skedalahed: kontinuitet
Hur stavas egentligen det?
Kontunui..konti…ja, ska erkänna att jag hade lite problem där i början!
Hur som helst. En förklaringsfaktor till många mindre klubbars frammarsch de senaste åren sägs vara just kontinuitet men detta verkar även HBK ha svårt att stava till nuförtiden! Först försvann de beryktade ”35 målen” och ett par spelare till. Kwame Karikari fick sedan en vårsäsong. James Keene och Matthew Rusike dansade en sommar. Christoffer Andersson lade skorna på hyllan. Och ”vips” så var nära 60 % (12 av 21 mål) av årets blytunga målskörd borta!
Tänkte att nu är det väl dags för Shkodran Maholli och Perparim Beqaj att få större förtroende! Superettan borde väl vara en perfekt nivå för dem att skaffa sig erfarenhet? Men Maholli anses tydligen inte hålla måttet. Hur det är med den saken är svårt att sia om då vi inte fått se honom på plan så mycket. Däremot vet vi vad kontinuerlig speltid kan innebära för utvecklingen. Fråga bara Marcus Antonsson.
Med de två ordinarie anfallarna borta borde kontinuitet i offensiven i övrigt varit prioriterad men istället för Maholli tittar vi nu på spelare från Norrettan? Och om inte Shkodran anses tillräckligt bra kan man ju fundera över hur klubbledningen ser på Perparim Beqaj efter den speltid han fått i år? 4 minuters ”underbart är kort” måste väl vara åt h-vete för kort – även för Superettan?
