Krönika: Allansson
Undantaget som bekräftar regeln.
För ett tag sedan spekulerade jag i om det kunde vara läge att sälja Joel Allansson i sommarfönstret. Anledningen var att jag ansåg det allsvenska avancemanget som kört och att Allansson då självklart inte skulle vara intresserad av att stanna i en klubb i Superettan. Pengarna för Allansson skulle istället kunna omvandlas till det som måste ses som den riktiga hårdvalutan i dagens HBK: en yttermittfältare. Men till slut och efter alla kontraktsförlängningar under Magnus Haglunds kom ändå tanken upp att ”ja, det kanske inte är helt omöjligt ändå”. Och igår kom så beskedet att Joel Allansson förlänger sitt kontrakt med HBK och inte bara med ett år som optionen löd på, utan två!
Och det är en sak att förlänga med en 35-årig Dusan Djuric som äntligen hittat hem. Med ett par 23-åriga försvarsspelare som hittills inte gjort några större avtryck på svensk elitnivå och en ung lovande forward som precis börjat låta tala om sig. Eller ja, till och med att signa en gammal hjälte som Mikael Boman som knappt gjort någon danskjävel glad under det senaste ett och ett halva året.
Joel Allansson är i sammanhanget något annat. En klasspelare som inte fått ut sin fulla potential men som borde ha sina allra bästa år ganska exakt nu och några år framöver och vara intressant för klubbar ”högre upp”. Men Allansson väljer att spendera de närmaste åren i Halmstads BK. Och det som gör hans beslut ännu mer intressant är att chanserna att gå upp i år inte kan ses som särskilt goda - vi måste trots allt vara ärliga och inse det. Men den nya ledningen med Magnus Haglund i spetsen verkar ha präntat in en framtidstro och en långsiktighet i sitt bygge och är på väg att göra HBK till ett attraktivt klubbval igen.