Krönika: Är vi hemma eller gör vi en visit?
Kommande säsong kommer HBK att genomföra sin 55:e säsong i rikets högsta serie. Detta med vetskap att Örgryte Idrottssällskap, på åttondeplats, bara är 35 poäng före i maratontabellen. Vi vet alla att Halmstads Bollklubb innehar tio allsvenska medaljer varav 4 är av ädlaste valör. Så visst fasen kan man med fog argumentera för att HBK nu är hemma igen.
Under lördagen gick jag runt och baissade våra chanser mot Sundsvall. Jag intalade mig själv att Jönköping skulle totalt demolera Ljungskile samtidigt som vi skulle förlora klart mot ett Sundsvall som hade revancgh att utkräva efter sommarens match mot oss på Örjans Vall. För inte fasen skulle det gå vägen. Kan det gå åt fanders så kommer det med allra största sannolikhet gå åt fanders. Om detta var en försvarsmekanism från min sida för att jag inte skulle bli besviken vid förlust låter jag vara osagt även om min psykologiska lekmannautsago säger att så var fallet.
Jag använde ordvalet demolera innan. Ett ordval som kanske inte är det mest snälla när det kommer till vinst men oj vad träffsäkert det var. För vi fullkomligt demolerade GIF Sundsvall under lördagseftermiddagen. Som Mikael Boman sade. Vi åpker inte buss 12 timmar för att inte hämta hem den allsvenska platsen. För som många gånger förr denna säsongen så var vår press hög, intensiv och produktiv redan från första minut. Vi skulle verkligen ha den där allsvenska platsen. För redan efter tretton minuter Bomanhöll Mikael Boman undan sin försvarare och tryckte in 1-0 till de, för dagen, gulklädda HBK. Med vetskap om att vi vunnit sjutton av arton matcher när vi gjort första målet var detta verkligen ett mål som gav oss i soffan ro. Vi skulle klara det. Eller?
För man är inte en riktig supporter om man inte ser negativt på ens egna chanser. Ja jag vet att diskussionen om vad en rikitg supporter är inte hör hemma i denna krönikan och det ska vi inte grotta ner oss i heller. Men själva andemeningen är att kan det gå fel så kommer det gå fel. Men När Boman sen snabblunkar med i Tot Wikströms kontring och trycker in bollen i krysset med sin vänbsterfot så var det klart. För vi skläpper inte en tvåmålsledning när vi ska hämta hem biljetten hem till Allsvenskan. Att Boman sen serverar Samuel Kroon bara minuterna senare till 3-0 gör att jag bara skrattar i min fotölj. För så här enkelt trodde jag inte det skulle gå. Eller så var det just det som jag innerst inne visste. HBK anno 2020 är så här bra. Vi kanske inte har det fröjdigaste anfallsspelet men ack så effektiva vi är. För med 56 gjorda mål på 28 spelade matcher kan ingen, absolut ingen, säga att vi är ett defensivt lag.
Nej, vi är inte ett defensivt lag. Vi är bara sjukt bra defensivt. För med Ante G, Baffo och Malle som murbyggare där bak behöver vi inte vara oroliga. Den där muren är baserad på en så solid grund att inte ens David Copperfield skulle kunna ta sig genom den. Ska man kolla närmare på vårt försvarsspel så är det alltså sexton insläppta mål på 28 matcher varav nio av dem kommit i tre matcher. Så sju mål på 25 matcher om man får framföra sin egna statistik. Kanske skev och inkorrekt men det skiter jag i en dag som den här. För det allsvenska kontraktet är avklarat. Vi hatr kommit hem igen efter tre år i exil!
För visst fasen är vi hemma igen? Med 54 allsvenska säsonger i bagaet och en 55:e på ingång är det väl så? Eller har vi flyttat från Allsvenskan i och med degraderingen 2011 och nu bara gör tillfälliga visiter i fäderneshuset? För ekonomin är inte stabil. Vi kan inte erbjuda löner som gör att vi kan plocka spelare av hög dignitet längre. Vi har absolut inte en värvningsbudget att snacka om. Vi har fyra personer anställda på vårt kansli som ska utföra ungefär femton personers arbetsuppgifter. Vi kommer från ett år där vi inte har fått in några publikintäkter. När vi väl har publik på matcherna är de långt ifrån att fylla ens halva Örjans Valls publikkapacitet på 10 873 personer. Så det kanske är så att den allsvenska kostym som vio så gärna ser oss själva i har blivit för stor. Vi kanske numera bara är superettaklubb med bra historiska meriter?
Vår historia är ärorik och den ger oss glädje och stolthet. Men vi måste använda den på rätt sätt. Den ska ge oss styrka, inte tynga ner oss. Den ska ge oss mod, inte rädsla. För med Stig Nilssons ande vilande över oss ska vi se på framtiden med framförsikt. Vi ska kunna vara den där lilla storklubben som ger storstadsklubbarna på käften ibland. Vi ska kunna åka ut i Europa och säga till FC Barcelona att vi inte säljer fisk. Vi ska kunna utmana om titlarna igen. För med Magnus Haglund vid rodret är vi på rätt väg igen. Sporten sitter på en stabil grund. Så låtr oss nu alla tillsammans hitta vägen tillbaka även för själva föreningen. Sporten kan leda vägen men är vi andra inte med kommer vi falera igen.
