Krönika: den potentielle profeten
Du blir aldrig profet i din egen hemstad. Eller kan Jan Jönsson ändra på det?
För ganska exakt ett år sedan lyssnade jag på när Janne Jönsson var gäst i Olof Lundhs podcast. Den framgångsrike tränaren verkade efter 10 år i Norge vara på väg hem till Sverige igen och det ryktades om IFK Göteborg och Malmö som nya klubbadresser. Några veckor senare stod det klart att Jönsson var ny tränare i Halmstads BK.
När jag fått några dagar på sig att smälta det överraskande beskedet var min tolkning att HBK nu sände signalen att man skulle bli en klubb att räkna med igen. En klubb som efter Jens Gustafssons förtjänstfulla etablering av laget i Allsvenskan nu åter ville bli den utmanare till landets storklubbar som man en gång varit. Och jag trodde att bakom satsningen på Janne Jönsson fanns större sponsorpengar på väg in - pengar som även skulle kunna locka spelare av högre kvalitet till Halmstad. Hur det var med det vet vi idag – det fanns inte så mycket mer än 5 miljoner i skulder och då skulle både dubbla tränarlöner betalas och alla de spelare som lämnat skulle ersättas.
Det gick sådär. Med facit i hand kan man fundera över hur genomtänkt och strategiskt förankrad förra årets tränarrockad var? För bara ett år tidigare när kontraktet med Jens förlängdes sades ju att den ideologin med talangutveckling som han stod för var ”exakt det sätt man ville jobba på”. Men det är uppenbarligen tvära kast i fotbollsbranschen. Självklart blir en diskussion om hur det hade gått annars aldrig mer än hypotetisk, men med tanke på att syftet med bytet måste varit att ta Halmstads BK till nästa nivå går det inte att komma ifrån att årets resultat inte är något annat än ett praktfiasko. Sedan kan man tala hur mycket man vill om ”lång sikt”. Just nu känns det i varje fall som VÄLDIGT lång sikt eftersom målet i första hand blir att ta tillbaka klubben till Allsvenskan. Och det kanske inte kommer att bli så lätt. Fråga Norrköping, Örebro eller Hammarby som alla fått tillbringa flera år i Superettan.
Halmstads BK har under drygt ett decennium haft det kämpigt att hävda sig i Allsvenskan om man jämför med den nivå som man i varje fall STUNDTALS kunde hålla tidigare. En sjundeplats från 2007 är den bästa placeringen sedan den snöpliga guldmissen 2004. Från min synvinkel är känslan att man inte har hängt med i utvecklingen av hur en modern elitfotbollsklubb ska drivas utan rullat på i samma gamla hjulspår och trott att allting kommer att ordna sig ändå. Och till ett Örjans vall som såg ut nästan exakt som när han lämnade för drygt 20 år sedan kom Janne Jönsson tillbaka. Till en organisation till stor del bestående av gamla HBK-spelare och trotjänare där han som den verklige ”Mr HBK” med sina 557 A-lagsmatcher nu skulle lyfta klubben mot högre höjder.
För snart ett år sedan var jag lyrisk över det möjligheter som jag trodde att ett tränarnamn som Jan Jönsson skulle föra med sig. Fast med ”brasklappen” om hur det gick förra gången som HBK skulle ”satsa”. Men så illa som 2011 trodde jag aldrig det skulle kunna gå med tanke på all den HBK-kultur som Janne står för. Idag funderar jag på om ytterligare en gammal trotjänare egentligen var vad Halmstads BK bäst behövde? När jag nyligen hörde Janne i den nya HBK-podden blev jag än mer fundersam. Han verkade främst ha valt HBK för att han längtade hem. Och utan de stora ekonomiska musklerna skulle spelare lockas till Halmstad med argument som att här finns en högskola och att staden ligger vid kusten. Kusten alltså? Och en högskola finns väl snart i varenda stad med minst 50 000 invånare!? Vad hände med de sportsliga ambitionerna?
Att Janne Jönsson är en skicklig fotbollstränare behöver inte diskuteras. De resultat han visat upp tidigare talar för sig själva. Men en berättigad fråga kan faktiskt vara om han är rätt man för HBK? Man blir ju aldrig profet i sin egen hemstad brukar det heta. Och helt ärligt har han ju inte alls fått dagens HBK att anamma den ”spelande” fotbollsfilosofi som han gjort sig känd för. Och att skylla på ett otillräckligt spelarmaterial håller inte heller för SÅ j-kla dåligt kan det väl ändå inte ha varit? Och det är ju just på den punkten som en riktigt skicklig tränare ska göra skillnaden. Men där den relativt oerfarne Jens Gustafsson fick kritik har meriterade Jan Jönsson varit något av ”untouchable”.
Men vi får hoppas att Janne kan gå emot strömmen och faktisk bli profet i sin egen hemstad. Att på LÅNG SIKT kommer vi att märka skillnaden när han får tid för sitt lagbygge och för att utveckla de många unga talanger som är på väg fram. Ett stort plus i kanten är ju också att HBK nu verkar vara på god väg att få ordning på sin ekonomi (med god hjälp av spelarförsäljningar och den i mitt tycke pinsamma tiggerikampanjen). Och visst, i teorin kan ju de svenska mästarna år 2017 faktiskt heta Halmstads BK. Så om några år när vi sitter och blickar tillbaka minns vi bara år 2015 som den där säsongen med ”ett litet hack i utvecklingskurvan”. Som någon valde att uttrycka det.
