Krönika: den siste scouten
Still going strong.
I min truppgenomgång nyligen konstaterades att försvarslinjerna inte är något som i första hand behöver prioriteras i nyförvärvsjakten. Samtidigt som jag ändå flaggade för att där mest finns relativt oprövade kort som backup. Och Magnus Haglund verkar dela uppfattningen gällande det sistnämnda eftersom en spelare som kan spela på flera försvarsplatser nu ska finnas på radarn med motiveringen att ”endast fyra spelare i backlinjen fick regelbunden speltid säsongen 2019”. Ett faktum som också säger något om konkurrenssituationen i A-truppen.
Halmstads BK har en bra akademi där unga spelare som Sead Haksabanovic, Isak Pettersson, Gabriel Gudmundsson och Rasmus Wiedesheim-Paul kommit fram på senare år. I runda slängar två spelare per säsong etablerar sig på allvar A-laget och några har också kunnat säljas vidare till en högre nivå. Det är nog också ett facit man ska vara nöjd med. Men utöver RWP och Erik Ahlstrand i år finns 6-7 ungdomar som inte känts direkt nära en startplats och någonstans där känns det som det brister, att akademispelare för lättvindigt flyttats upp i A-truppen.
Nyligen läste jag en intervju med Helsingborgs nye chefsscout Adil Kizil som värvats in från Dalkurd. Kizil berättade bl. a om lagets väg från Div. 6 till Allsvenskan och hur man längs vägen scoutat spelare, både från lägre divisioner från de större klubbarnas U19 lag. Namngivna spelare som därefter fått fina karriärer även i andra lag i Sverige. Med utgångspunkt från det arbetssätt som Kizil beskriver som en väldigt bred och djupgående sondering av marknaden känns det inte rimligt att tro att HBK skulle klara av att bygga ett konkurrenskraftigt elitlag med en trupp som till hälften består av egna produkter. Åtminstone om vi vill nå en högre nivå än vad vi är på idag - och den ambitionen finns ju fortfarande.
I ett fotbollssverige där ekonomin blir allt mer avgörande för framgång och vi de senaste åren fått se en allt mer skiktad elit, framför allt i Allsvenskan, är det också orealistiskt att tro att en landsortsklubb som Halmstad kommer att kunna hävda sig ekonomiskt utan man får försöka förlita sig till andra medel. I Helsingborgs IF har Olof Mellberg nyligen plockat in Adil Kizil. I Varberg gjorde Joakim Persson igår klart med f d elit- och Premier League spelaren Martin Pringle som sportchef. Hos Örgryte stod sportchefsstolen tom under några år men i och med att ekonomin byggts upp och man tydligare siktar mot Allsvenskan har vakansen fyllts av HBK-bekante Igor Krulj.
I Halmstad har Magnus Haglund det sportsliga ansvaret samtidigt som han är tränare för A-laget. Reine Almqvist är spelanalytiker men hjälper vad jag förstått också till med scouting. I en hård ekonomisk verklighet finns idag kanske inget utrymme för en renodlad sportchef? Å andra sidan kan ytterligare förstärkning av den egna sportsliga ledningen på sikt visa sig vara betydligt mer välinvesterade pengar än exempelvis höga löner till etablerade nyförvärv. Det blir väl mest en fråga om prioriteringar?