Krönika. Det hände i Wien och kan hända här
Det är den där känslan att vi har fler poäng än vi har. Visst. Jag minns inte några mål på fyra matcher. Men det finns ändå en känsla av att det här laget kan och räcker till. I ett läge när Sirius ligger tvåa i tabellen tänker jag bara. Visst kunde det varit vi? Det krävs bara en symbolisk händelse som vänder allting.
En del av oss är så gamla att vi var med när Sverige mötte Sovjetunionens fantastiska hockeylag på 70- och 80-talet. Jag ska inte lägga tid åt att skriva om Fetisov, Kasatonov, Larionov, Makarov, Krutov, eller Belosheikin.
Men istället vill jag fundera på den attityd som tidningar, kommentatorer, spelare och ledare hade när Sverige mötte Sovjet i hockey på den tiden. Attityden om den hedersamma förlusten. Den visade sig ute på planen. Det kämpades nå så förbaskat i försvarsspelet, men det var aldrig riktigt jämnt. Det fanns aldrig någon riktig vilja att anfalla, bara en vilja att hålla igen. Och det fanns en nöjdhet även hos kommentatorerna om vi bara släppte in tre mål. Om bara försvarsspelet var okej och vi inte blev förnedrade. Att Sverige bara gjorde ett och inte hade en chans i matchen som helhet, spelade liksom ingen roll. Bara det inte blev storförlust. Den hedersamma förlusten var lagets mål och även fansens mål. Vi var nöjda och vi hoppades ändå på silver som bäst i VM. Men ändå. Lag som tänker hedersam förlust kan aldrig vinna.
När jag sett HBK spela i år tänker jag att det finns något av samma nöjdhet över det hela. Försvarsspelet fungerar ju. Bra. Alla spelare kämpar. Jättebra! Vi är nöjda över att inte bli förnedrade som mot Norrköping, nöjda över att Isak är bra i mål, att Marcus Johansson lyft sig två snäpp och att ingen högerback är ett rundningsmärke. Missförstå mig inte. Det är jättebra att organisationen håller defensivt. Och mot både Djurgården och AIK är det stora tillfälligheter som gör att vi släpper in mål. Tillfälligheter händer. Vi skulle haft en till fyra poäng mer från de två matcherna. Det känns ju som att vi ligger på åtta poäng och är med i mittenstiden. Tänker jag ibland. Sen börjar jag räkna.
Jobbig matematik 1. Hur många riktigt bra målchanser har HBK haft senaste fyra matcherna? Hur många mål hade varit rimligt att göra? Fler än noll. Men inte många till.
Jobbig matematik 2. Att ta årets poäng efter sju matcher och gångra med lite drygt fyra lägger oss kusligt nära för två år sedan, fast med lite färre mål gjorda. Just sayin. Men ändå. Ändå! Sirius ligger tvåa just nu. Vi skulle kunna, om bara…
Om bara vadå? Om vi bara lämnade tanken om den hedersamma förlusten? Eller överoptimismen eller tron att vi är bättre än vi är. Fan vet. Men jag vet att fotboll handlar om drömmar och om tro på förändring. Och jag tror att den förändringen kan komma med nuvarande spelartrupp. Jag tror på Janne och grabbarn. Jag tittar i kristallkulan och ser något. En vision.
Pekalski har bollen på mittfältet fem meter framför Hammarbys straffområde. Trängd mellan tre Hammarbyspelare kämpar han sig ändå ut ur fällan med bollen under kontroll. Han tittar upp och passar bakåt till Liverstam som direkt slår bollen hårt längs marken fram till Haksabanovic nära straffområdeshörnet. Haksabanovic avancerar några meter, stannar upp och klackar sedan bollen in framför mål förbi en ställd målvakt. Ruud Tveter kan lägga in den i öppet mål. Ett geni på läktaren förstår och börjar ropa. ”Loob till Sandström, Loob till Sandström. Wien 87! Wien 87!” Gustavsson till Albelin till Loob till Sandström.
Hockey-VM i Wien 1987 började som ett skit-VM där Sverige gick till slutspel på ett domslut. Det var också ett fantastiskt VM där vi lyckades få oavgjort mot de nästan oslagbara Sovjet och där vi krossade Canada med 9-0. Vi vann det första av de moderna VM-gulden och vi gjorde ett av de mest klassiska svenska hockeymålen någonsin. (Det är faktiskt utsett till tidernas VM-mål av Internationella hockeyförbundet.) Det var framför allt då som Sverige slutade söka hedersamma förluster i hockey-VM.
Kort sagt. Jag håller fast vid att HBK tar en åttondeplats i Allsvenskan. Det vänder.
Ett sidospår som kan hjälpa. Efter senaste matchen borde Alexander Ruud Tveter byta namn till Bengt Ruud Tveter, döpt efter alla långa bollar som slogs på honom mot AIK. Sen kan vi ta alfabetet en bokstav i taget. Nästa match heter han alltså Christiano Ruud Tveter och springer ifrån motståndarna, skjuter som en häst, faller snyggt och har vaxad bröstkorg. Nästa match blir det David Ruud Tveter och då knorrar han in två frisparkar i krysset och har ännu mer hårvax. Sedan E, F, G, H…
