Krönika: Edmans epistlar
Och låt oss minnas Pascal Simpson för en stund.
Igor Krulj gavs ekonomiska förutsättningar som hans företrädare Janne och Jens bara kunde drömma om. Resultatet? För första gången på ungefär ett halvt sekel kommer Halmstads Bollklubb att spela två säsonger i rad utanför den högsta serien. Därmed borde det vara självklart att Igor ska lämna posten som huvudtränare? Nja, jag är inte helt säker på det. Helt enkelt för att jag inte är särskilt övertygad om att styrelsen är kapabel, eller har resurser till, att hitta någon som är så mycket bättre. För med handen på hjärtat: hur många lyckade tränarbyten har HBK genomfört de senaste 10 åren? Därtill kommer de ekonomiska effekterna av att sparka en tränare och tappad kontinuitet.
Nja, hoppet ställs nog istället till Ante G i skrivande stund. Jag har i varje fall stora förväntningar efter att under ett års tid fullkomligt bombarderats med lovsånger om Ante från Sveriges samlade fotbollsexpertis. Och min förhoppning är främst att Andreas med sin samlade erfarenhet ska bli det bollplank som en betydligt yngre tränare behöver. Att han med sin fotbollskunskap ska bli tränarens ”förlängda arm” ute på planen. Genom att spela mittback på ”sitt sätt” ska han också bygga ett vägvinnande spel för HBK och vara den katalysator som helt enkelt gör andra spelare bättre. Och allt så klart med ambitionen att inom några år själv ta över huvudansvaret. Dessa förhoppningar blev väl inte direkt mindre efter min intervju med Erik Edman men låt oss också stanna till lite vid Edman och reflektera över hans svar.
Det kändes ju ganska typiskt att HBK, när det inte längre gällde något, kunde spela ut och ta en övertygande seger mot Öster och det går ju inte att låta bli att tänka på hur Edman upplevde HBK runt millennieskiftet med sina ”gnällspikar och med trashtalk-mästaren Selakovic i spetsen”. Den typen av vinnarkaraktärer verkar saknas i dagens Halmstad. Vidare menar Edman att med sin sina ungdomsverksamhet som bas så HBK kommer att spela allsvenskt 2020 men att vi som supportrar har för stora krav och förhoppningar på yngre spelares utvecklingskurvor. Här skulle jag ändå kunna säga emot lite med tanke på hur några spelare utvecklats de senaste åren. Andreas Bengtsson och Marcus Mathisen kändes definitivt som bättre spelare den hösten HBK senast blev allsvenskt än vad de gör idag Alexander. Berntsson gör det bra och känns etablerad men det är också på Superettan-nivå. Jonathan Svedberg har gjort sin första säsong som ordinarie och har blandat och gett, Den som tydligast känns redo för en högre nivå är väl i så fall Gabriel Gudmundsson (och där känns det viktigt att kunna stå emot eventuella bud i vinter). Men med svunna tiders talangutveckling som måttstock och även om man tittar på hur det ser ut i en del andra klubbar på allsvensk nivå idag så tycker jag att det finns en klar förbättringspotential för HBK här.
Edman talar också om det förändrade fotbollslandskapet med en tydligare centrering till storstad och större ekonomiska resurser som en förklaringsfaktor till framgång, men att HBK är på väg att ”hitta sin nisch” som en bra miljö att utvecklas i för yngre spelare. Det är bra. Men som tidigare också konstaterats ett flertal gånger så har Bollklubben de senaste 10-15 åren halkat hopplöst efter vad gäller ”kommersialiseringen” och hur man kommunicerar HBK som varumärke. Grunden läggs så klart genom en bra sportslig verksamhet men det går inte att förlita sig på att kulorna ska rulla in enbart genom talangutveckling och försäljning av spelare. Klubben har ofta klagat på resursbrist när det kommer till marknadsföring m m. Men utifrån hur andra betydligt mindre klubbar (även i andra sporter) kan hantera detta så är det inget annat än ren bullshit för att tala globalt fotbollsspråk.
Men när vi pratar Andreas Johansson så låt oss heller inte glömma Pascal Simpson. Jag minns så väl underläget med 1-2 hemma mot Norrköping hösten 2002 när en då 20-årig Andreas Johansson kvitterade östgötarnas ledning på slutet. När sedan en från Köpenhamn inlånad Simpson satte 3-2 med matchens sista spark trodde man knappt att det var sant. Och det var väl någonstans där som HBK:s vandring från riktig kris upp till säker mark började den säsongen. För Norrköping blev det precis det omvända och året slutade med degradering. Därefter följde fem raka säsonger i Superettan med en elfteplats som bottennotering. Sedan allsvensk comeback 2008 men med nedflyttning direkt och ytterligare två år utanför finrummet innan man åter etablerade sig i Allsvenskan. Det ger ändå ett visst perspektiv - både på hur små marginalerna kan vara men även om vägen tillbaka.
Så när vi nu sliter vårt hår i förtvivlan och spyr litervis med galla över klubbens sämsta placering sedan typ The Beatles gjorde sin klassiska takkonsert låt oss också minnas Pascal för en stund. Och titta på var Peking är idag och var de var igår. Glädjas över att Ante är tillbaka och att cirkeln så att säga är sluten. Och kanske sitta still i båten - för åtminstone ett litet tag till.