Krönika: En inställd konsert är också en konsert - och Magnus Haglunds uteblivna drag kan också det vara ett drag.
Det börjar likna ett Janne Jönssonskt 2016 bannemej. Ni vet året då truppen mest befolkades av mittbackar. Vi skulle lira 3-5-2 för att kunna slå luftpastejer över vårt fem-mannamittfält och en numera gulvit danskjävel skickade oss halvvägs till himlen i säsongens sista skälvande sekunder.
Eller ja, 2016 sett till det betongssäkra försvaret då (ett försvar där jag speciellt tycker att Malkolm Nilsson Säfqvists utveckling i år är värd att lyfta fram). Den stora skillnaden är att HBK anno 2020 har ett betydligt tydligare grundspel och inte bara gnetar sig till segrar.
Åtminstone mestadels. Gårdagens match mot nykomlingen Umeå var väl helt ärligt inte mycket att skriva upp till Stigs himmel om. För om insatsen i Borlänge nyligen var en uppvisning i vägvinnande anfallsspel (fast utan mål då) så bestod väl gårdagens främst av snabba omställningar kryddat med några individuella prestationer (ytterligare en liknelse med 2016).
Men återigen krävdes det en straffspark för att HBK skulle få igång målskyttet. Precis som mot Jönköping och Norrby. Och återigen var det Rasmus Wiedesheim-Paul som stod för målandet och unge herr Paul har nu stått för 70 % av Bollklubbens fullträffar i år.
Och för att sticka ut hakan ytterligare i den blåsvarta del av Halmstad som redan utsett oss till större världsmästare än vad J-O Waldner någonsin var kan konstateras att nära hälften (tre) av RWP:s sju mål hittills har tillkommit på straff (som en jämförelse kan noteras att Giffarnas Pontus Engbloms samtliga åtta strutar varit spelmål). Så nog är det dags för fler Bollklubbare att börja notera sig i målprotokollen nu.
Men straffar ska också slås i mål som Henke Larsson en gång sa. Och det är det bara att lyfta på hatten för att RWP gör jävligt bra. 100-procentig i år och ifjol dunkades 7 av 9 stramare in. Men det är också intressant att HBK får så pass mycket straffar med sig vilket brukar vara en ganska tydlig ”topplagsindikator”. Och ett topplag kan man ju inte säga att HBK riktigt kändes som ifjol men däremot i år.
Å andra sidan tillkom samtliga straffsparkar ifjol efter Magnus Haglunds tillträde vilket då skulle indikera att HBK visst var ett topplag redan 2019 men kanske hade ett mer ”Janne Jönssonskt sätt” att visa det på? Alternativt att jag själv haft fel i min ”2019-analys” och precis allt var faktiskt Igor Kruljs och Tony Karlssons fel? Och slutsatsen blir då att uppflyttningen till 2021 års allsvenska i princip redan skulle vara klar.
Det har även noterats vilket drag det är på Hallandsposten nuförtiden. Inför varje match finns en klickvänlig rubrik just om det ”drag” Magnus Haglund har gjort för att HBK ska kunna avgå med segern. Igår var ”draget” att inte göra något alls för varför ändra på ett vinnande koncept? Ja nog fasen hade Ulf Lundell rätt när han myntade att en inställd konsert också är en konsert (fritt tolkat). Och inget drag av Magnus Haglund kan därför också vara ett drag.
Men oavsett det vinnande konceptet kan det i längden bli kostsamt för HBK att hela tiden köra samma startelva. Gårdagens match med betydligt mindre spring i benen säger heller inte emot det. Speciellt såg viktige Dusan Djuric småseg ut med flera mindre bra frisparkar och hörnor.
Och framför allt förstår jag inte varför Haglund väntar så länge med att byta när han har fem byten att tillgå? Exempelvis spelade Djuric 87 minuter i 3-0 ledning mot J-Södra för att i matchen efter behöva bytas ut i minut 79 - när vi behövde eller åtminstone förtjänade tre poäng mot Brage. Det borde också finnas ett värde i att spelare får speltid och att få igång målskyttet för fler forwards.
Men att vinna när spelet inte är 100 är väl också en slags topplagsindikator. Även om det sett till startelvorna som mönstrades igår inte borde finnas så mycket annat att förvänta.
