Krönika: Genom HBK är hoppet tillbaka
Det som skulle blivit men som aldrig blev.
Det som var möjligt men som försvann i en vändning. Ribbträffen, det röda kortet och avgörandet i matchens sista minut. Allt hämtat som ur en skräckfilm.
Ibland måste fotboll bara få göra väldigt ont, konstaterade Sebastian Larsson kort efter uttåget.
Och ont gjorde det…
Känslorna kunde mycket väl sammanfattas med de HBK-Janne uttryckte i intervjun efteråt. Kämpandes mot gråten som långsamt trängde sig framåt i insikten om vad som just hänt.
Det gjorde ont. Det som var möjligt fanns där inte mer.
Urladdningen som det uttåget medförde innebar inte enbart ett stort antiklimax utan också en nästintill hjälplös hopplöshet om framtiden. Troligtvis påverkat av en pandemisäsong med tajt matchande och späckade spelscheman. Med en återkomst till Allsvenskan för mitt kära Halmstad, en återkomst som dessutom lovade gott, och som sen kulminerade i sommarens mästerskap.
Dovbyks 1-2 på nick eller spark, jag har ingen aning. Allt är en dimma av förtvivlan och nätrassel. Av en visselpipa som förkunnar slutet på ett sätt som tränger igenom både hud och kött och som spetsar hjärtat och vrider om.
Luften ur.
Men vår HBK-Janne pratade också om sorgearbete, och att tiden läker sår. När Allsvenskan nu åter tar fart och vi får se vår kära Bollklubb springa ut igen till publikprydda läktare börjar sakteliga hoppet tränga undan vemodet.
Vad kan vara vackrare än det?
HBK färdas till Stockholm med en bra vår i ryggen och med ett nysignat kontrakt på kaptenernas kapten Ante G. Det är också ett lag som trots avsaknad av nyförvärv förstärks av en Samuel Kroon vars allsvenska debut känns nära.
Två tredjedelar återstår ännu och än är det mycket kvar att spela om. Men med ett HBK redo att fortsätta vårens positiva vibbar känns framtiden väldigt lovande. Till skillnad från Janne slår jag nog på Ukraina-England ikväll. Njuter av en kall öl och konstaterar att imorgon spelar Halmstad.
Då är hoppet tillbaka.