Krönika: Hallenius målrekord säger något – om HBK
HBK är på rätt väg, eller är elitfotbollen i Halmstad snart död?
Några sämre matcher och i vanlig ordning deppar vi Bollklubbare ihop och sågklingan viner över spelarnas insatser. Förståeligt på ett sätt. För precis som Tony Karlsson säger i KvP är vi ändå en klubb med vissa ambitioner.
Men egentligen handlar ju allt om Linus Hallenius. Hallenius som häromdagen blev GIF Sundsvalls bäste allsvenske målskytt genom tiderna med sina 19 mål totalt. Och just den siffran säger faktiskt en hel del - om HBK. 19 strutar liksom. Det är ungefär vad Rutger Backe pangade in på en säsong innan han lade skorna på hyllan med totalt 77 allsvenska mål för HBK. Därefter kommer Sylve Bengtsson på 75 mål, Robert Andersson (70), Mats Jingblad (65), ”Bomba-Berra” (48), Sigge Johansson (45) och Stefan Selakovic med 42 allsvenska mål. Osv.
Och där ligger de, GIF Sundsvall. Drygt 1 300 poäng efter HBK i den allsvenska maratontabellen på sin 24.e plats. Missförstå mig inte. Jag har all respekt för Giffarna. De gör det jävligt bra i nuläget med sin minst sagt risiga ekonomi och sin efter sina förutsättningar smått otroliga sjunde plats i Allsvenskan. De säljer av Romain Gall till Malmö men bara fortsätter plocka poäng. De scoutar spanjorer (!) som kommer hit och både acklimatiserar (sig) och levererar. De har fått ihop ett LAG.
Jag frågar mig när fasen HBK låg på sjunde plats i Allsvenskan med drygt halva säsongen spelad senast? Var det 2007? 2008? Och jag undrar vad det är GIF gör som inte HBK kan klara av och kommer fram till att de kan visst det HBK klara av! För Sundsvall är ju (ännu ett) bevis på att det går att åstadkomma något utan större resurser. Och vi är Halmstads Bollklubb! Klubben inte bara med ambitioner utan också traditioner. Klubben som kunde uträtta underverk med små medel men som på senare år dekat ner sig i ett lindansarträsk på grund av en länge dåligt utstakat färdriktning.
Men i Sundsvall har man hållit fast vid sin linje. Trots att det blåst kring tränare Joel Cedergren har han blivit kvar. Man har fått kontinuitet och hittat en modell som nu börjar ge resultat. Och i långsiktigheten ligger nog även hoppet för HBK. Att fortsätta gnugga på med det man tror på. Så även om det i fallet Oscar Petersson bara handlar om ytterligare ett år så känns det så bra att Klubben för en gångs skull kan vara rekordtidigt ute och förlänga ett kontrakt med en framtidsman. Det är en bra början HBK! Och när det i motsats till på andra sidan Hallandsåsen inte står några finansmän med skräddarsydda lösningar som ”inte äventyrar ekonomin” är det bara att fortsätta förfina modellen, förslagsvis med en scouting som börjar träffa mitt i prick.
Sedan läser jag Tony Karlsson ord i Hallandsposten om att han är orolig för HBK:s framtid som elitförening och att fler i Halmstad, både kommunen och näringslivet, måste börja engagera sig mer och ordna med faciliteter som hybridgräs osv. En relevant synpunkt och det där med engagemanget har jag ju själv lyft i flera krönikor genom åren. Samtidigt är det ett märkligt utspel med tanke på vision 2020. För det är ju hyfsat långt mellan ”etablerad allsvensk förening” till upphörd elitverksamhet inom 10 års tid. Jag får lite känslan av att det kanske gått upp för klubbledningen att den där visionen kan bli svårt att uppfylla. Och att man då gärna delar ansvaret med andra.