Krönika: Höstsonaten

I min krönika den 2 oktober avhandlades om HBK:s allsvenska ambition såldes med Rasmus Wiedesheim-Paul, att Simon Lundevall kunde visa sig vara en bra investering i kampen om den allsvenska platsen och att om Mikael Boman återkom i sitt sedvanliga höststim så kunde det lösa sig ändå. För bättre än så var ju inte årets Superetta.
 

Med facit (nästan) i hand kan väl konstateras att jag var fel ute på samtliga punkter utom en. För HBK har ju visat att man klarar sig alldeles utmärkt utan RWP och det utan att Simon Lundevall fyllt någon nämnvärd lucka. Däremot har ju Mikael Boman återigen spelat upp sin höstsonat och tystat tvivlarna inklusive mig själv. Och vilken kvalitet årets superetta egentligen håller känns i förlängningen ganska ointressant.

För det Halmstads Bollklubb visat upp den senaste månaden har inte varit något annat än djupt imponerande. Efter Jönköping har motståndare efter motståndare städats av och det har liksom inte varit något snack när lagmaskinen HBK rullat igång. Faktum är att Halmstad e.rwp gått in i sin resultmässigt bästa period för säsongen med sex raka vinster cupmatchen mot Hässleholm inräknad. Och där man vid de senaste toppstriderna i Superettan 2012 och 2016 tappat sin direktplats mot slutet av serien har man nu istället varvat upp turbon och ser ut att gå mot ett säkert avancemang. 
 

Så vad är det egentligen som hänt? Ja det är ju inte helt lätt att svara på men känslan är att utan sin guldkalv har Halmstads BK blivit ett mer fungerande lag. Som en slags halländsk parallell till den gamla diskussionen om Sverige var bättre med eller utan Zlatan har HBK visat att man faktiskt kan vara bättre utan Rasmus Wiedesheim-Paul. Och den som överraskat mig mest är utan tvekan Sadat Karim som visat sig vara mycket mer än den smått egoistiska målsumpare som han i mitt tycke ofta framstod som innan. Åtta assist på sin under säsongens realtivt knappa speltid imponerar och Karim har verkligen också visat sig som en lagspelare som nog också får tillskrivas en stor del av Mikael Bomans förvandling den senaste månaden. I Sadat Karim verkar Boman ha fått sig en ny ”Baldvinsson” som med sitt mer fysiska spel öppnar upp ytorna även för målskytten Mikael Boman. 
 

Under säsongen har jag ibland varit tveksam till Magnus Haglunds coachning av laget med utebliven rotation under det stundtals tuffa spelschemat och ofta väldigt sena byten under match. Och laget har ju i perioder också sett ganska slitet ut. Men med den senaste tidens utveckling känns det mer som att det är just kontinuiteten och långsiktigheten som gett resultat i form av den samspelta lagmaskin som HBK ser ut som i skrivande stund. Och i sammanhanget ska vi nog heller inte glömma Reine Almqvist som ju var med även förra gången Halmstad spelade riktigt bra fotboll.  
 

Det ska också noteras att HBK genomfört sin mest framgångsrika period med Jonathan Svedberg på innermittfältet istället för Dusan Djuric och att Emil Tot Wikström tagit stora utvecklingssteg och imponerat från sin yttermittfältsposition. Och tidigare har Edvin Kurtulus gjort det bra på högerbacken. Spelare som om Viktor Ljung, Robin Östlind och Dusan Djuric varit fullt ut disponibla troligen inte hade fått så mycket speltid. För mig tyder detta på att HBK i större utsträckning borde ge sina yngre spelare chansen. 
 

Corona i laget, ”Dusan-gate”, Lundevallsoppan, Kurtulus hjärtproblem, stjärnan såld till Rosenborg,fan och hans moster och säkert något mer därtill. Ur allt detta har HBK rest sig starkare än någonsin under den märkliga säsongen 2020. Det kommer att belönas med en allsvensk plats säsongen 2021.