Krönika: Let it be
When i find myself in SuperEttan, Tony Karlsson comes to me, speaking words of “wisdom” let it be, let it be.
Det fanns inga mirakel den här gången heller. När det egna laget inte räckte till ställdes supportrarnas hopp till att någon annan skulle göra jobbet men förgäves – sladdarna till respiratorn har slutligen kopplats ur och det allsvenska livet är släckt för nu. Och för mig känns en snar återuppståndelse inte längre som något absolut nödvändigt eller självklart att sträva efter. För vi måste fortsätta ställa oss frågan ”varför” och istället fokusera på att vara redo nästa gång som det blir dags.
HBK har ”satsat” sig ner i SuperEttan två gånger under 10-talet. Och förra höstens euforiska upplevelse på Olympia känns idag som en djävulskt utstuderad plan iscensatt av hin håle själv för att verkligen manifestera hur fel den senaste satsningen var. Men felet tror jag framför allt inte ligger hos de tränare som tillsatts utan, som jag tidigare skrivit om, i att styrelsen tagit besluten utan att ha gjort någon djupare analys av nuläget och förutsättningarna för klubben som helhet.
So when i find myself in SuperEttan, Tony Karlsson comes to me (nu via Aftonbladet), speaking words of “wisdom”, let it be, let it be. Det jag tror Tony vill säga till oss supportrar är att vi inte ska vara ledsna eftersom fokus under året ändå flyttats från allsvenskt spel till framtid och talangutveckling. Och trots den något sarkastiska tonen i det jag skriver kan jag ändå finna tröst i att man nu till sist verkar ha gjort den där grundliga analysen av vad Halmstads Bollklubb ska stå för framöver.
Så låt det vara nu Tony, let it be.
