Krönika: Moment 22
Om en bredare och troligen nödvändig väg att gå för HBK.
Häromdagen tog jag mig åter en koll på Superettans skytteliga. En metod som väl knappast kan påstås vara vetenskaplig men som ändå kan berätta en del om sakernas tillstånd. Hur som helst kunde jag konstatera att 8 namn på topp 10 är spelare som på senare år tagit steget från lägre divisioner (främst div.1) till Superettan. Undantagen var Norrbys Richard Yarsuvat och - vår egen Rasmus Wiedesheim-Paul.
Under bistra Bollklubbstider försöker många supportrar nu åter finna tröst i vår akademi och att åtminstone framtiden ser ljus ut - ett sedan år 2015 med jämna mellanrum återkommande mantra om ni frågar mig. Men i skenet av att vi fyra år senare befinner oss på den nedre halvan av Superettan finns all anledning att ifrågasätta i vilken utsträckning vi är, eller åtminstone har varit på rätt väg. Jag tror nämligen att HBK gör ett misstag om man i för stor utsträckning förlitar sig på sin egen akademi hur många s.k. ”stjärnor” denna än må ha. Det räcker inte att satsa på talangutveckling och krydda med några etablerade namn utan man måste titta bredare än så.
Men när gjorde HBK senast en riktigt lyckad värvning från en lägre division? Det sägs ofta att idag kan man inte hitta guldkornen längre ner i seriesystemet som man gjorde förr, att alla talanger redan är upptagna av de större klubbarnas akademier, men det är uppenbarligen inte sant. Framför allt inte för Superettan och om man utvidgar perspektivet till s.k. ”late bloomers” där Erik Pärsson (nyligen köpt av Mjällby men under två säsonger pålitlig målskytt i Falkenberg) är ett bra exempel. Pärsson kommer ursprungligen från Malmö men tog steget ner till Landskrona i div.1 där karriären sedan tog fart.
Rasmus Wiedesheim-Paul kan ses om undantaget som bekräftar regeln men enligt mig måste fler ta det steget. Att beakta är också att RWP fick nyttig speltid i Värnamo ifjol vilket säkert också påskyndat hans utveckling. Med för många akademispelare riskerar HBK att hamna i ett slags moment 22 om dessa spelare inte får speltid på seniornivå för att konkurrensen med de etablerade blir för tuff, det kommer i sin tur att hämma talangernas utveckling och göra vägen till startelvan ännu längre.
Ett annat utvecklingsområde kan vara arbetssättet. Långsiktighet och kontinuitet är ofta bra men utgångspunkten kan inte vara att det bästa alltid är att förlänga ett kontrakt med en spelare från de egna leden av ren slentrian utan att kritiskt ställa frågan om spelarens utvecklingskurva och potential – kanske finns bättre alternativ i en lägre division och det är istället bättre för den egna spelaren att få ”starta om” lite längre ner?
Om HBK åter ska nå dit vi alla vill ha Klubben är min uppfattning att man måste jobba bredare än vad jag upplever att man gör idag. Förbättra scoutingen i lägre divisioner (få tillbaka fingertopsskänslan), utöka samarbetet med andra lag så att fler unga spelare får ”härdas” på seniornivå och ha ett mer kritiskt förhållningssätt till sin egen verksamhet. Det blir än viktigare med tanke på att de främsta talangerna vi får fram alltid kommer att vara hett villebråd för de större klubbarna och att vi aldrig kan vara helt säkra på att faktiskt få betalt.
Och det borde vara fullt möjligt. För är det något som nykomlingen Mjällby och tidigare lindansande Varbergs BoIS visat i år så är det väl att det inte behöver vara så jäkla svårt - om bara saker görs hyfsat rätt.