Krönika: Nermalda i Olssons cementblandare
En riktig käftsmäll för Halmstad i första matchen där man inte var klara underhundar. Och nu måste laget resa sig redan till på onsdag då Åtvidaberg kommer på besök till Örjans vall.
2 666 i publiken. Självklart. Det var ju Gefulen vi mötte. Jag förstår inte vad det är med detta lag. Vad är det som får spelare som kliver fram och visar framfötterna mot ”topplag” som Malmö och Elfsborg att vara helt paralyserade och bortkomna mot Gefle? Totalt nermalda av Pelle Olssons grå betongmassa, omtumlade efter att ha körts några 100 varv i cementblandaren. I andra halvlek var det STÅLMÄN mot småpojkar på Strömvallen. Och återigen besannades att den värsta Gefla mardrömmen i fotbollssverige stavas Gefle IF. Och jag avskyr det. Avskyr att det hände igen och känslan av att de värsta farhågorna besannades, känslan av att komma till korta mot ett lag som borde vara betydligt enklare att tas med.
Men. Det kunde varit annorlunda. HBK gjorde en OK första halvlek och hade Gudjón Baldvinsson satt sitt friläge kunde det ha blivit en helt annan match. Men mot Gefle måste du få första målet. Annars är det kört. Statistik är visst värre än förbannad lögn, men jag behöver inte titta i statistiken. Jag vet att HBK aldrig har besegrat Gefle om Gefle fått första målet. I varje fall inte sedan laget senast återkom i högsta serien 2005. Så Halmstad kunde lika gärna packat ihop efter 55 minuter. Sagt ”nu drar vi hem grabbar. Kör inom Donken på vägen hem så fixar vi en plusmeny att trösta oss med.” Så illa är det. Gefle är i klass med Barcelona i det avseendet att de går inte att komma till tals med när de väl fått ledningen.
Två riktigt svaga andra halvlekar - först mot Elfsborg och så den igår. Lite oroväckande är det. Jag hade lite på känn att det nu skulle bli jobbigare än de på papperet tuffa inledningsmatcherna men jag hade inte väntat mig en sådan blek andra halvlek. Ska man vinna en sådan här match så måste t ex en ledare som Stefan Selakovic kliva fram. Men han var helt osynlig matchen igenom. Och Gudjón Baldvinsson fick känna på cementblandaren i första halvlek och det slutade med både bruten (?) näsa och match. Marcus Antonsson som sett pigg ut tidigare när han kommit in kändes nu som den skolpojke han ser ut som. Fagercrantz trampade vatten och Rojas kände plötsligt så tunn som många säger att han är, fast jag inte velat hålla med om det tidigare. Försvaret kändes darrigt och tappade t ex markeringen när Johan Oremo ganska ostört fick nickvobbla in 1-0. Den som kom undan med hedern i behåll var nog bara Riddar Boman som stred tappert matchen igenom.
Inget att glädjas åt då? Jo, för f-n. Årets svåraste match är nu avklarad! …Eh…jaha? Nej, jag skojar inte. Jag tar det igen. Årets svåraste match är nu avklarad. Nu kan det bara bli bättre! Och även om Åtvidaberg säkerligen inte blir någon lätt motståndare – laget tog ju t ex sin första seger i helgen mot AIK – så är de på intet sätt lika skräckinjagande som Gefle. Tre pinnar i nästa match känns som ett måste i nuläget om inte osäkerheten ska börja sprida sig i Halmstadlägret. Och jag minns en 4-0 seger hemma mot Åtvid för några år sedan efter att Halmstad i omgången före blivit överkörda av Elfsborg så…repris på onsdag, tack!
Och jo förresten, det kan bli värre. Om Gefle likt Barcelona börjar köra med två lag i seriesystemet. Men den mardrömmen ska väl inte bli sann i varje fall?
