Krönika: om en synnerligen feltajmad Pekalski?
Har HBK hittat vägen som bär till Allsvenskan?
Bloggen HBK i EXIL slår huvudet på spiken med sitt senaste inlägg om bl. a värvningen av Ivo Pekalski och jag kan inte annat än att hålla med.
Skulle HBK värva någon på den positionen då borde det varit en riktig karaktärsspelare, en pådrivare som inte tillåter några genomklappningar ”a la andra halvlek mot J-Södra” senast. En tjurig Sebastian Larsson, en ”Taco” Svensson (se bara vad som hänt med Elfsborg sedan han försvann) eller för att klä orden i blåsvarta termer: en Torbjörn Arvidsson eller en Magnus ”Turbo” Svensson. Och riktigt där kan jag inte känna att Pekalski befinner sig av det jag sett av honom. En klasspelare på den här nivån, javisst, men också under förutsättningen att han är i form.
Ingen kan ha missat hur lång startsträcka Ivo Pekalski hade förra gången i HBK efter sina skadeproblem. Det var väl inte förrän förra sommaren som det började hända grejer och i början av augusti mot Jönköping som gemene man unisont kunde utbrista ”oh shit liksom”! Men det var också den senaste gången som Pekalski spelade en tävlingsmatch. Och det är väl någonstans där som skon börjar klämma, hur feltajmade tryckningarna på ”köp och sälj” knappen verkar vara i fallet Ivo Pekalski.
Förra sommarens försäljning av Sead Haksabanovic var oundviklig och bara en fråga om tid och den inbringade också den högsta försäljningsintäkten som Klubben haft sedan Fredrik Ljungbergs dagar ”in the late hunky dory 90´s”. Den samtida försäljningen av Ivo till Oxford var kanske inte riktigt lika ofrånkomlig och tittandes i backspegeln kanske till och med ganska korkad med tanke på vad den inbringade i jämförelse med stålarna för Haksabanovic. I potten låg ju nämligen en allsvensk plats och jag tror att med en rutinerad Pekalski i laget som då börjat varva upp ordentligt kunde utgången blivit annorlunda. Det är så klart lätt att vara efterklok men samtidigt så raderar det inte mina tvivel om att en Ivo Pekalski i dagens form kommer att vara tungan på vågen i striden om en allsvensk plats i höst. Och risken är också att våra ”coming men” som Jonte Svedberg och Oscar Peterson får nöta mera bänk – och då av helt fel anledning.
Dida Rashidi ville komma närmare familjen i Stockholm och vilken tur då att Storstockholm numera omfattar även Göteborgs mer fashionabla områden! The ”Fredrik Olsson way” att förstärka de värsta konkurrenterna var inte allsvensk ifjol och är det troligen inte i år heller.
A-kontrakt för18-årige målsprutan Alexander Johansson känns så klart riktigt spännande och ”the way to go”. Nu vill det bara till att någon tar det där riktiga KLIVET och börjar leverera också, och då helst på en allsvensk nivå! För det, Ladies and gentlemen, vill jag så här i akademidiskussionernas tidevarv bara påminna om är vår vision för år 2020. Och för en snubbe som börjar närma sig 50-strecket med raketfart och minns tiden när Robban Andersson kom sprintandes inifrån skogen i Division 6 och gjorde allsvensk succé så känns det – jävligt nära.
