Krönika: One man show
HBK väljer återigen en intern lösning för att driva föreningen framåt. Styrelsen har kommit fram till att den egna ordföranden är den bästa kandidaten.
Anledningen sägs bl. a vara att Tony Karlsson är arkitekten bakom ”HBK 2020” som ”är en viktig del i förändringsarbetet” med visionen om att HBK då ska vara en etablerad allsvensk förening. Men nu vill den tillträdande klubbchefen istället betona den stora utbredda missuppfattningen att HBK är en elitförening. För det är bara på herrsidan som vi har ett elitlag och verksamheten består ju av så mycket mer som t ex damlag och ungdomsverksamhet. Det är visserligen sant. Men med den definitionen kan man fråga sig om det då överhuvudtaget finns några elitföreningar? Det jag läser mellan raderna är att vi inte ska ha så stora krav och förhoppningar på HBK framöver - och det resonemanget känns plötsligt väldigt långt ifrån visionen.
Om vi går in på valet som sådant så kan ju ingen påstå att något blivit bättre sedan Janne Jönsson blev bortpetad och fick sig en nysydd sportchefsmantel som strax därefter axlades av Tony Karlsson. Och det är väl i och för sig inget anmärkningsvärt med det. För med handen på hjärtat är det inte så mycket som faktiskt har blivit bättre när förändringar genomförts under de senaste 10 åren. Kanske finns det ändå hopp i form av någon slags kontinuitet framöver? Men som den formtoppade ”Samme” är inne på i det senaste avsnittet av Stigs Himmel så är ju kontinuitet för sakens skull heller inget att eftersträva.
Just nu kan jag liksom inte se att HBK har hittat det som jag under den senaste tiden definierat som ”The model”. Möjligen kan man vara på väg dithän men jag är långtifrån säker. Speciellt inte när den nye klubbchefen nu menar att HBK inte har råd att avlöna en sportchef i Superettan. Något som ju inte verkar ha varit något problem så länge han själv hade den rollen. Och hur man än vrider och vänder så går det inte att låta bli att undra över hur föreningens resurser har hanterats på senare tid? Och min farhåga är att styret av Halmstads Bollklubb är på väg att utvecklas till något som bäst kan liknas vid en ”one man show”.
Är himlen fortsatt blå dit vi är på väg, Truman?