Krönika: Tankar från en tyst kupé
Göteborgs Centralstation en lördag den 10 november.
I en tyst kupé på ett Öresundståg med riktning Kastrup/Köpenhamn väller folk in. Jackor, mössor, vantar och en hel del grönsvarta halsdukar. Utanför tåget är vinterkylan i antågande och förkunnar därmed slutet på fotbollssäsongen 2018. Inför årets sista drabbning borta mot Öster placerar sig Bollklubben på en femteplats, utom räckhåll för varken avancemang eller kval. Det är en besvikelse, minst sagt. Samtidigt blickar jag mig omkring och ser alla GAIS:are som gör sig redo för ett ångestmöte borta mot Falkenberg och jag tänker: Nog fasen kunde det varit så mycket värre.
För när tränarna samlades inför säsongen på den traditionsenliga upptaktsträffen var det inte bara HBK och Helsingborg som lyftes fram som de stora favoriterna. Topptippat av såväl media som tränare var även GAIS. 30 omgångar senare kan vi konstatera att förväntningar som inte uppfylls kan få totalt olika skepnader.
Att det kunde varit värre är en tematik som återkommit flertalet gånger i de texter som publicerats här på HimlenÄrBlå. Det fråntar dock inte känslan av att HBK självmant spelade bort sig från det allsvenska avancemanget genom ett antal rejäla genomklappningar. Värnamo hemma eller noll poäng av sex möjliga mot Norrby är två exempel på detta. Totalt blev det 6 oavgjorda och 9 förluster för blåsvart, sammanlagt 39 poäng som inte blev inkasserade.
Direkt kan noteras att enbart förlustkolumnen är ett bekymmer för blåsvart om målsättningen var att sluta topp 3. Ännu mer anmärkningsvärt är att av 10 av 39 förlorade poäng kommer från matcher mot lag som antingen degraderas eller får spela negativt kval. HBK har således med knapp övervikt lyckats ta fler poäng än de förlorat mot seriens fyra sämsta lag (14 inspelade poäng av 24 möjliga). Inkluderar man dessutom samtliga lag som var delaktiga i den avslutande kvalstriden och i slutändan placerat sig på den under halvan av tabellen är det totala poängtappet 20 poäng mot dessa lag.
När vi härmed summerar säsongen är det just poängförlusterna mot bottenplacerade lag som blev avgörande för HBK:s serietillhörighet 2019. Analysen till varför det skedde går att göra långdragen, men tydligt är att HBK inte funnit en tydlig spelidé som varit genomgående under säsongen. Igor Krulj äntrade säsongen med visioner om en trebackslinje som snabbt blev bemannad med fyra. Därefter har det handlat om det ska vara tre, fyra eller fem spelare på mittfältet. Att resultaten inte varit fullt ut tillfredsställande bidrar till att denna velighet sätts i negativa perspektiv. Samtidigt har förändringarna skett under perioder då spelet inte fungerat, vilket ändå tyder på en viss pragmatisk ådra från Krulj. Denna benägenhet till förändring var något som exempelvis Jens Gustafsson blev beskylld för att sakna. Avvägningen mellan att stå kvar vid ursprungsplanen eller hitta nya sätt att vinna matcher blir för många tränare ett avgörande beslut och kanske visade sig Igors orutin när han något ivrigt försökte laborera fram den formation som skulle ge HBK de nödvändiga poängen.
Under tiden som jag blickar ut mot den alkoholfria arenans gräsmatta och säsongens sista minuter ser jag ett FFF som till skillnad från HBK lyckats sätta just en tydlig spelidé även om formationen varierat något under säsongen. På den gulvita bänken sitter dessutom Hasse Eklund som för andra gången lyckas att med ett tydligt och kreativt anfallsspel föra Falkenberg till Allsvenskan. En gång är ingen gång, men två gånger är fan tradition eller hur Hasse Backe skulle uttryckt det. Kanske återspeglar detta faktum, att det i ledarstaben hos Halmstad saknas en kompetens som Eklund & co. besitter.
Med Ante G på väg hemåt till nästa säsong tillkommer dock rutin, ledarskap och fotbollskunskap som HBK kan behöva. För trots flera resultatmässiga besvikelser finns potential i ett ungt HBK som förhoppningsvis kan visa sig ännu starkare nästkommande år när flera unga spelare getts chansen under årets säsong.
Risken att en starkt bidragande spelare likt Kosuke Kinoshita försvinner är överhängande, likaså sitter Mathisen och Westerberg på utgående kontrakt. En spelare likt Gabriel Gudmundsson har troligtvis också skapat intresse och med ett kontrakt i slutfasen kan HBK se sig tvingade till försäljning om pengar ska inkasseras för nästa stora HBK-export. Klubben lär således behöva finna några kvalificerade spelare för att behålla samma styrka om två eller flera av nyss uppräknade skulle försvinna. Vad jag dock vill framföra är att det finns en god grund att stå på, om allt vill sig väl det vill säga.
För HBK behöver verkligen steppa upp när det gäller scoutingen av nya spelare. Bara denna säsongen har vi sett exempel på Dida Rashidi, Gunnlaugsson och Haraldsson (om de två sistnämnda får räknas in under kategorin nyförvärv) som antingen helt enkelt inte räckt till, inte fått speltid eller försvunnit ur startelvan av olika anledningar. Och då har vi inte ens nämnt Andreas Hadenius som väl efter Norrbymatchen i april knappt varit i närheten av att kandidera om en startplats, om ens ett inhoppsalternativ?
Om fem månader är det återigen dags för Örjans Vall, Finnvedsvallen och en grillkorv på Strandvallen. För HBK innebär det en omstart där spelidén och målsättningen bör vara tydlig redan från start. Med detta sagt deppar vi ihop. går i ide och kommer tillbaka när vinterkylan äntligen börjat släppa taget igen.
Äh varför bry sig, imorgon blir det en ny kväll
Och då är man på hugget igen, och då jävlar!
