Krönika: There is a light that never goes out
Endast 720 minuters ordinarie speltid återstår av årets allsvenska säsong. Inför säsongen var läget ovisst; nu än mer. Marginalerna är mindre än någonsin, no room for error. Allt återstår nu i en kamp om överlevnad.
Det börjar bli en vana. Efter en vädermässigt underkänd sommar drar sig sakta hösttäcket över Sveriges gränser, vilket innebär att fotbollssäsongen snart återigen bommar igen och ännu en gång måste vi utstå ett ångestfyllt, stressingivande streckdrama. Sett på förhand var det väntat, i efterhand likaså. Årets utsikter är dock prekärare än föregående år. 3 lag kämpar om ett säkrat kontrakt och en livlina i form av kval. Åtvidaberg känns avhängt; Kalmar är utom räckhåll. Kvar står gnällbältets Örebro, västkustens stolthet HBK och utstickarna från Falkenberg. Inget i den föregående meningen gör mig lugn.
ÖSK satsade under sommaren och plockade in flertalet rutinerade nyförvärv (Martin Broberg, Pär Ericsson och Astrit Ajdarevic) och känslan är att väldigt lite talar för att ÖSK kommer sluta näst sist i år, även om sådana förväntningar redan motbevisats tidigare. Falkenberg å sin sida satsar på stommen som finns och det behöver definitivt inte vara någon dum idé. I matcher av kommande dignitet kommer spelare som Martler, Svensson och Rodevåg vara guld värda. Bollklubben själva längtade efter Dusan, plockade hit en floppfransos och värvade till slut en Zimbabwier som dessutom kan göra mål (!). HBK är tunt och King Gyan kommer saknas, men kvalitén räcker alla dagar i veckan för att kunna ge motståndarna en match.
Troligtvis blir det en kamp om västkusten detta, finrummet är inte stort nog för båda. Den 18 september avgörs Bollklubbens öde, det är ett som är säkert.
Men det får inte sluta här, en degradering vore fruktansvärt tungt. Superettans gyttjiga kvicksand känns skrämmande, en oförutsägbar resa. Jag vägrar verkligen ge upp och kommer aldrig göra det. Däremot väljer jag att emotionellt helgardera mig i förebyggande syfte. Det känns bäst så.
En kär vän till mig väckte för ett tag sedan min undran.
”Vad är kolon?” frågade hon. ”Är det slut eller fortsättning?”
Fortsättning tänkte jag först instinktivt. Sen slog det mig; kolon är ju två punkter? Två slut? Hur kan två slut vara en fortsättning? Min tankegång gick vidare. Varje början har ett slut men det är skillnad på slut och avslut. Därför, resonerade jag, är kolon både och. Ett slut på en början, en början på något nytt. Kolon för slutet vidare och iscensätter nya starter. Den symboliken bär jag med mig inför höstångesten.
”There is a light that never goes out”. Ljuset sinar aldrig, applicerbart på såväl The Smiths kärleksförtäljande som på fotbollen. Nu bär vi fram klubben mot framgång! Dags att visa hjärta och passion! Och om det inte går vägen är inte slutet kommet. Alltid väntar ett kolon. 720 minuters möjligheter återstår. Det kommer, borde och måste gå.
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
