Krönika: Trots Haglund
Snart en förlorad allsvensk ambition.
Efter en mycket bra första halvlek mot Västerås med stora ytor, snabbt spel och flera klara målchanser kröp VSK betydligt närmre eget mål under andra halvlek och ytorna blev betydligt mindre. Magnus Haglunds drag för att gå för en seger? Att byta in Pontus Silfwer i minut 70, debutanten Alexander Johansson i 88:e och Emil Tot Wikström först när klockan stod på 90 spelade minuter.
Själv hade jag velat se framför allt annorlunda men även tidigare byten. För att få in lite mera fart och någon som kan bryta mönster och dra isär hade jag börjat med att slänga in ”Totti”. Därefter Johansson (gärna med RWP kvar på plan) och som en sista desperat åtgärd en klassisk ”Jönsson” med Berra på topp som hade fått stångas om bollarna OK, det har ju visserligen aldrig funkat sådär i slutskedet men han har ju ändå gjort ett par mål med skallen den gode Alexander. Så en något märklig och ”defensiv” coachning av Haglund, som tidigare visat på en bättre känsla för detta, enligt mig.
Till det positiva då. En observerad ”Haglund-effekt” i form av ett betydligt bättre och rejälare spel än tidigare. 7 tagna poäng på 5 matcher får väl ses som helt OK, i synnerhet i jämförelse med 4 pinnar på de sex första spelade. Problemet? Att avståndet till toppen är på väg att bli alldeles för stort och att en fortsatt dylik poängskörd inte kommer att räcka på länga vägar. Om den där allsvenska ambitionen (läs: illusionen) fortsatt ska leva.
Till sist en fundering om hur läget kunde ha varit om de rätta sportsliga förutsättningarna varit på plats redan innan årets säsong. HBK:s viktigaste på, ja hur lång tid?