Krönika: upp till bevis för Magnus Haglund
Bryter HBK sin förlustrad mot ÖIS?
Redan när jag läste Magnus Haglunds uppmaning om att kämpa för klubbmärket på bröstet fick jag dåliga vibbar inför matchen mot Trelleborg. Efteråt skrev HP:s Jan-Owe Wikström om risken med att HBK återigen får en dålig start och halkar efter i tabellen som ifjol. Andra menade att HBK inte förtjänade att förlora och att TFF gjorde mål på sin enda chans och att vi bara är i början av säsongen etc. Men för mig spelade allt det där egentligen inte någon roll. Det enda som spelade någon roll var det jag inte fick se.
Det jag hade velat ha, istället för publikfriande floskler om klubbmärket, var ett HBK som bjöd upp till dans och hade en tydlig spelidé. Att man hade utvecklat sitt anfallsspel och ville visa att i år ska man jäklar i det leva upp till favoritskapet. Men det som HBK visade upp mot fjolårets tabellelva kan väl närmast beskrivas som statiskt och oinspirerat. Och då måste man tyvärr återigen ställa sig frågan varför det inte går att få ut mer av ett för superettan högklassigt spelarmaterial?
Efter att ha sett Varbergs BoIS med en frustande energi köra över Helsingborg på bortaplan dagen innan hade vi fått ännu ett bevis på systemets triumf över meriter och individuell skicklighet. Ett bevis på vad som går att uträtta med en tydlig spelmodell och spelare som gör jobbet för varandra. Då går det uppenbarligen att stoppa in välscoutade spelare från söderettan, inte bara i Superettan utan även i Allsvenskan och få det att fungera. Och dessa spelare inte bara klarar av uppgiften utan är tongivande och avgör matcher. Det är fascinerande vad som faktiskt går att uträtta med ett på papperet ytterst begränsat spelarmaterial.
Därför kvarstår oron att HBK, som många supportrar och en enig expertis slagit fast bara ska upp i Allsvenskan, fortfarande inte fått ihop ett vinnande lagbygge. Och får man inte det kommer man troligen heller inte att räcka till. Att på ett Janne Jönssonskt manér a la 2016 individtråckla sig upp i finrummet är nog inte längre möjligt, för så stor är inte kvalitetsskillnaden mellan de på papperet meriterade och morgondagens presumtiva stjärnor. Och där ett lag som Varbergs Bois känns spännande och fräscht med sitt ledarskap och spelmodell känns HBK ännu lite trött och möjligen passé. I Halmstad är vi t ex beroende av en 35-åring för kreativiteten i vårt anfallsspel. I Varberg byter man 9/11 av startelvan och åker ner till allsvenska storlaget Malmö och får med sig en pinne med mersmak, detta i en uppvisning i hur man skapar ett lagbygge som inte är individberoende.
Det självklara motargumentet är att HBK sett till fjolårets mytomspunna 21 sista omgångar var seriens bästa lag och att triumftåget nu bara ska fortsätta. Men med handen på hjärtat gick det väl ganska mycket upp och ner fram till de fem avslutande segrarna då det heller inte fanns så mycket mer än äran kvar att spela för. Det är också en faktor som måste med i helhetsanalysen.
Men med detta sagt går det givetvis inte att döma ut Bollklubben efter bara en match och nu väntar Örgryte på bortaplan i Göteborg. Ett ÖIS som HBK haft mycket svårt för på senare år och förlorat de fyra senaste matcherna mot och som vann sin premiär med 3-2 mot Ljungskile borta. Jag förväntar mig ingen ordentlig uppryckning imorgon även om jag inser att den faktiskt måste komma ganska bums. För det är upp till bevis för Magnus Haglund nu. Dags att visa att han, tillsammans med sin meriterade tränarstab, är mannen som ska leda Halmstads BK tillbaka till Allsvenskan. Och det finns väl inget bättre tillfälle än mötet med de som inledde fjolåret som HBK-tränare att göra det?
Håkan Ericssonboisabagen@gmail.comBoisabagen2020-06-22 20:34:49
