Krönika: vankelmod
Vad ska vi egentligen förvänta oss, HBK?
Strax innan nyår 2011: Gudjòn Baldvinsson och Kristìnn Steindòrsson anländer som de som skulle bli de sista nyförvärven inför säsongen i SuperEttan 2012.
6 februari 2016: truppen består av 19 spelare, varav två är på väg att lånas ut och minst tre nyförvärv till behövs enligt Janne Jönsson. Samtidigt ska HBK testa 3-5-2 eftersom detta system lämpas sig bäst utefter det spelarmaterial man har tillgång till just nu. Men det kan vara annorlunda nästa vecka.
Jag får inte riktigt ihop det. Det känns som att man letar någon slags spetskvalitet som inte verkar finnas sett till de resurser man har tillgång till. Samtidigt har mycket tid lagts på att testa massa provspelare som det oftast inte blir något med. Och tiden bara går. Det pratas scouting och nätverk man samtidigt verkar klubben inte kunna hitta någon som kan gå rakt in i laget utan långrandiga provspel likt King Gyan - men med Fredrik Olsson som det lysande undantaget.
Jag är tränare, jag har en idé om hur jag vill spela och vilket system jag vill använda. Vi försöker skaffa de spelartyper vi vill ha utefter våra resurser. Vi sätter en deadline sedan fyller vi på med eget och så kör vi! Är det inte så det borde vara? Tydlighet och framförhållning. 2012 fyllde Halmstad snabbt på med lirare på i princip SuperEttan-nivå, byggde ett lag och gick upp. Det borde kunna funka i år också.
”Vi är bara i början av processen med många nya och unga spelare där vi dessutom ska sätta ett nytt spelsystem. Då måste det få ta sin tid och det är en process som kommer att pågå hela året. För det är så man bygger ett nytt lag” Så säger Andreas Jankevics i HP (Oh shit, nu var jag noga med citeringen också!). Ja, den kan jag köpa alla dagar i veckan. Samtidigt rimmar det uttalandet ganska illa med klubbens tidigare uttalade ambition om att ”vi ska tillbaka direkt”.
Så vad ska vi egentligen förvänta oss, HBK?
