När sanningen hann ifatt HBK 2
Sanningen hinner alltid ifatt oss till slut?
Minns min allra första krönika på Himlen är Blå från december 2011:När sanningen hann ifatt HBK. Jag minns ”kicken” när jag såg hur läsarsiffran bara steg och steg och till slut hamnade på flera tusen. Wow!
Nu har kanske en annan sanning hunnit ifatt HBK? Säsongen började ju med haltande spel men med en solid defensiv och framför allt poäng. Jag trodde hela tiden att det här kommer att ordna sig till slut. Vi vinner fast vi inte spelar bra och det är en styrka i sig. Ett bra lag har flyt. Jag trodde att det fanns en styrka i klubbmärket och gammal hävd. Att erfarenhet och rutin av att ha varit på den här nivån tidigare skulle vinna i längden.
Men klubbmärken och gamla traditioner kan uppenbarligen gå hem och lägga sig! Det är nya tider nu:
”Vi samlar ihop ett brokigt gäng spelare och svetsar på kort tid samman dessa till ett LAG byggt på passion och stora hjärtan. Att det bara är 317 pers. som vill se oss spela det skiter vi i. Då flyttar vi bygget till Hagnesta Hill (läs: Eskilstuna) istället!”
Sedan kan hela Sverige gnälla om hur trist och fel detta är. Ja men, gör det bättre själva då! Det är ju faktiskt på planen det hela avgörs allt annat är i förlängningen helt ointressant.
För att gå tillbaka till vårt kära HBK så har det aldrig lossnat spelmässigt i år och liksom ifjol kan man se ett visst mönster och det är att efterhand så har defensiven havererat. Hade HBK släppt in lika lite mål som i våras så hade det ju liksom inte varit några problem – då hade ”a work of ART” räckt till tre pinnar igår t ex. Men vi har inte lyckats kombinera ett bra försvarsspel med ett effektivt anfallsspel – inte fått ihop helheten helt enkelt. Det är snarare de individuella prestationerna som har lyst starkast!
Så även igår: en rensning utan tanke hamnar hos Sead Haksabanovic som med en lysande crossboll hittar Alexander Ruud Tveter som är klinisk i sitt avslut. Pang! Men trots ett ganska stort spelövertag igår var Halmstad inte särskilt vassa framåt. Det gick långsamt och med för lite rörelse – de få gånger som GAIS stack upp kändes det farligare. Det var (så klart) först på slutet som det började hända något.
Jag tycker framför allt att det centrala mittfältet har varit för anonymt i år. Där finns habila transportörer och bollhållare men för lite kreativitet vilket också syns i statistiken. I Marcus Mathisen tycker jag också att det finns en outnyttjad resurs. Marcus Johansson visade i våras att han håller för SuperEttan. Alexander Berntsson hade säkert också gjort det om han fått större förtroende än att vara den ständige (med ytterst begränsad framgång dessutom) paniklösningen när man jagar mål på slutet. Därmed borde Mathisen kunnat flyttas upp på mitten och vi hade fått en bollvinnare/ledare längre upp på planen.
Antonio Rojas? Såg nyligen en sammanställning på twitter över antalet HBK-poäng med och utan Rojas på planen – vad den visade förstår ni själva! Och med tanke på att konstellationen Pekalski/Asaad inte levererat framåt finns det fog för att ifrågasätta petningen av den lille slitvargen!
Som ”kentknarkare” är ju rollen som dödgrävare aldrig långt borta. Och även om bandet själva snart går i graven kommer kärleken till deras musik alltid att finnas kvar. Liksom kärleken till HBK - oavsett division. Fast just nu är det ganska lätt att måla det mesta i svart även om det rent teoretiskt inte är över – långt ifrån till och med!
Men för att hänga kvar vi det morbida temat och citera lite från podden ”Svenska Mordhistorier” så kommer sanningen alltid ifatt en till slut! Och frågan är om det inte är just vad som hänt HBK i höst? Chansen till kval är fortfarande relativt stor men då hoppas jag antingen på ”HIF upp” eller ”HIF ner”.
För ett kval på Olympia – det vete fan alltså!?
Läs även om svenska fotbollslandslaget: Janne Andersson käkar burgare i Järna
