”Hella” bäst på 80-talet
Vinjettbilden här på Guldköping speglar IFK:s historia från 40-talet och framåt. Varje decennium representeras av en spelare som satt sin prägel på decenniet. 40-talet representeras av två giganter, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm, och i dagarna har redaktionen valt Åke ”Bajdoff” Johansson som 50-talets profil. Det har också saknats en representant för 80-talet, och redaktionen har därför bett sina följare att utse den spelare som bäst anses symbolisera 80-talet.
152 av våra följare har nu röstat fram den spelare som kommer att representera 80-talet. Det blev en överlägsen seger för 80-talets skyttekung i IFK Janne Hellström som fick 47% av rösterna. Långt efter på delad andra plats kom Jonas Lind och Janne Svensson med 19% var.
80-talet för IFK var att likna vid en berg- och dalbana. Med IFK-mått blev det blygsamma placeringar i Allsvenskan i början av decenniet och till och med degradering till div.II under 1983. Man nådde vissa framgångar internationellt genom att kvala in till spel i Tipscupen 1982 och 1987/88 och avslutade årtiondet värdigt med cupguld 1988 och allsvenskt guld 1989.
En som hade stor del i det som hände var givetvis den som våra följare röstat fram som 80-talets mest framträdande spelare.
Guldköping har pratat med Janne om hans karriär som till slut gav 2 allsvenska guld med olika klubbar och skyttekung vid båda tillfällena.
Jannes meritlista
Spelade i IFK 1981–84 och 1987–95. 247 allsvenska matcher (102 mål), 21 matcher i div.II 1983
(14 mål). SM-guld 1989. Vann dessutom skytteligan det året. Cupmästare 1988 och 1991.
I Örgryte 1985–87, SM-guld där 1985 och vann allsvenska skytteligan.
Spelade i OS i Seoul 1988(3 mål). 4 A-landskamper.
Jan Erik ”Janne” Hellström, föddes 21 februari 1960 i Söderköping. Familjen flyttade till Örtomta mellan Norrköping och Linköping, där Janne började spela fotboll i Örtomta GoIS.
Därifrån värvades han som 13-åring till SAAB:s ungdomsverksamhet när spelarna i det framgångsrika pojklaget lockades till större klubbar i Linköping. Han flyttades upp i seniorlaget som 18-åring, varifrån han sedan värvades av IFK.
När man tänker på hans fotbollskarriär får man gärna bilden av en utpräglad målskytt med tuffhet som särmärke, men Janne säger till mig att han är en stor vän av passningsorienterad fotboll och man förstår då bättre varför hans utländska favoritlag är Arsenal och Barcelona. Detta med att han föredrar passningsorienterad fotboll framhåller Janne flera gånger under vårt samtal.
Under sejouren i Örgryte blev det allsvenskt guld och vinst i allsvenska skytteligan innan han återvände till IFK Norrköping där han med IFK tog allsvenskt guld 1989 och samma år återigen vann skytteligan i Allsvenskan. Han trappade efter säsongen 1994 ned i division IV med Hagahöjdens BK och avslutade sin aktiva karriär i Åby IF 1999.
Att det blev Höjden förklarar Janne med att en av hans bästa kompisar och tidigare lagkamraten Håkan Pettersson var tränare i Haga och lockade dit honom. Efter det var han med i Åby IF men gjorde bara några inhopp, han var aldrig med på träningar säger han till mig.
Under sin aktiva karriär hade han även framgångar internationellt. Under perioden 1986–1989 deltog Janne Hellström i både A-landslaget och i OS-landslaget 1988 tillsammans med ”Sulan” och Peter Lönn. Enligt Janne fanns ingen åldersgräns för deltagande i OS-fotbollen, däremot fick inte spelare som deltagit i VM eller VM-kval representera sitt land. Därför blev till exempel inte Stefan Pettersson uttagen enligt Janne. Under OS fotbollen 1988 i Seoul gjorde han succé med sina 3 mål. Sverige vann sitt gruppspel men åkte sedan ut mot Italien (1–2) Totalt gjorde han 8 mål (5 mål i kvalet och 3 mål under OS). Noteras kan att den brasilianska skyttekungen Romário vann skytteligan i OS med 7 mål. Han samlade under karriären på sig tillräckligt mycket poäng för att få Stora Grabbars Märke.
Jannes klubbar som senior:
År Klubb, matcher, mål
1978–1980 IF SAAB 40 (33)
1981–1984 IFK Norrköping 80 (36)
1985–1987 Örgryte IS 47 (20)
1988–1994 IFK Norrköping 185 (80)
1995–1996 Hagahöjdens BK 15 (8)
1998–1999 Åby IF 14 (?)
Efter avslutad karriär ingick han en tid i styrelsen för IFK, men avgick ur den vid årsmötet 2012. Enligt Janne var det hans delägarskap i Norrköpings tryckeri som hindrade honom att lägga den tid som behövdes. Tillsammans med tränare och ”Tonna” Martinsson var Jannes roll att hantera frågor runt A-truppen. Han har blivit utnämnd till hedersledamot i klubben och är fr o m i år invald i styrelsen för sällskapet Äldre IFK-are.
Hur gick värvningen från SAAB till?
– Det var främst Gunnar Nordahl som låg bakom övergången. Gunnar hade ju varit i SAAB tidigare och hade kontakter i båda klubbarna. Formellt sköttes det hela av Gunnar Monier och Nordahls efterträdare Bosse Axbergs fotbollsfilosofi passade mig. Jag bildade kedja med Janne Svensson och ”Drutten” och gjorde 8 mål under mitt debutår i IFK.
Sedan blev 1982 ett dåligt år med nerflyttning och jag gjorde ”bara” 3 mål på 17 matcher. Sedan kom målskyttet igång igen i div.II med god hjälp av kedjekompisarna Stefan Pettersson och ”Drutten”. Jag tror jag gjorde 14 mål den säsongen. Det var riktigt kul att spela med dem även om motståndet var sämre än det vi var vana vid från allsvenskan.
Vad var anledningen till att du gick till Örgryte -85?
-I första hand berodde det på att vår tränare Lars-Göran Qvist och jag inte hade samma uppfattning om hur IFK skulle spela. Jag har som jag nämnde alltid föredragit passningsorienterad fotboll medan Qvists fotbollsfilosofi var mer åt det brittiska hållet. Det gick ju också bra för mig i Örgryte, vi tog guld under mitt första år där och jag lyckades vinna skytteligan. Agne gav mig rollen som både framspelare och target, medan min roll i IFK hade varit mer som straffområdesspelare. Jag utvecklades definitivt åt rätt håll de två åren med ÖIS.
Sedan började IFK visa intresse av att jag skulle flytta hem igen. Det var framför allt ordförande Tommy Wisell men även gamla lagkamrater som ville ha hem mig. IFK erbjöd mig ett halvtidsjobb vid sidan av fotbollen och eftersom mitt hjärta alltid funnits hos IFK bestämde vi oss för att flytta hem till Östergötland igen. Eftersom det inte gick leva bara på fotbollen på den tiden och att jobbet jag fick i Norrköping passade mig bättre än det jag hade i Göteborg så blev det så.
Janne internationellt
Det var stora kontraster när vi samma år som vi kvalade för att slippa bli degraderade spelade Tipscupen och efter 2–2 borta och 0–0 hemma mot Southampton gick vi vidare på fler gjorda bortamål. Vi gjorde det bra även i nästa omgång mot Nisse Liedholms Roma men åkte ut på straffar mot Roma hemma på Parken efter att vi vunnit respektive hemmamatch. Samma år som vi spelade jämnt mot ett av Europas bästa lag åkte vi ut mot Häcken i kvalet om att bli kvar i allsvenskan! Det berodde antagligen på att matcherna kom för tätt inpå varandra och vi var inte tränade för det tuffa programmet.
Vilken tränare har betytt mest för dig under din karriär?
-Kent Karlsson(tränade guldlaget 1989) och Agne Simonsson (ÖIS) har betytt väldigt mycket. Båda två har påverkat min fotbollsutveckling fast på olika sätt. Av Agne lärde vi spelare oss mycket på träningarna men han överlät mycket åt spelarna själva att agera på planen. Kent utvecklade passningsspelet i IFK på ett sätt som passade mig. Under båda de tränarna trivdes jag både som spelare och personligen.
-Allra mest har nog ändå Gunnar Nordahl betytt för mig. Han var ju tränare i SAAB 1971–73 när jag spelade pojkfotboll där och kanske lade märke till mig redan då. När jag sedan värvades till IFK hade han just slutat som tränare (klubbkapten enligt hundraårsboken förf. anmärkning), i IFK men fanns ändå med i bilden och av honom fick jag som spelare både tips och uppmuntran. Jag uppskattade honom väldigt mycket både yrkesmässigt och på det personliga planet för hans ödmjuka sätt.
Du var ju känd som en stark huvudspelare, vad är din egen förklaring till det?
-Det berodde nog på att jag begåvats med spänst i benen. Trots att jag bara är 1,79 lång var jag faktiskt en hyfsad höjdhoppare utan att tävla i sporten och kunde hoppa alldeles i underkant av 2 meter.
Vad anser du vara höjdpunkten i din karriär?
– Såklart minns jag 1989 som det roligaste året i karriären. Att få vinna allsvenskan och att dessutom som kapten få lyfta bucklan var en skön känsla.
Spelmässigt för egen del tycker jag ändå att jag och det lag jag då spelade i var som bäst 1992 då vi vann grundserien det året överlägset men inte kunde hålla försprånget under slutspelet och blev till slut tvåa efter AIK.
Här vill författaren lägga till att guldet i november 1989 bärgades efter straffdramatik i slutspelet mot Malmö FF. IFK reste efter sig förlust 0–2 hemma på Parken och vann returen i Malmö en vecka senare med 1–0. Fyra dagar senare blev det 0–0 i en tredje och avgörande match i Malmö där straffar fick avgöra. Det blev 4–3 till IFK och som många nog minns var det inhopparen Jan Kalén som satte den avgörande straffen.
När jag frågar Janne om finalen säger han att IFK som normalt sett är ett offensivt lag av taktiska skäl fokuserade på defensiven i båda matcherna i Malmö, vilket alltså betalade sig med noll mål bakåt och mästartiteln som belöning.
Vad jag minns har du inte haft mycket skador under din karriär?
-Åjo, jag hade ett krånglande knä en stor del av karriären som inte hämmade mig alltför mycket, men som jag måste fixa till nu på äldre da´r.
Mer känt är väl i så fall att jag bröt benet under träning i januari 1990. Jag skulle finta bort Lasse Eriksson som var målvakt i IFK då och han kom tyvärr mot mig med rakt ben. Jag läkte ändå snabbt efter den svåra skadan och i början på maj spelade jag match igen. Jag tror aldrig jag tränat så hårt under min karriär för att komma tillbaka som jag gjorde våren 1990. Under min skadeperiod kom Tomas Brolin till oss, han tog min plats både i IFK och i landslaget. Jag tror i alla fall att vi hann spela en match tillsammans.
Vilken roll hade du i styrelsen?
– Min roll var att hantera fotbollsfrågor gällande A-truppen. Det blev ju givetvis mycket samarbete med tränare och ”Tonna”, den senare vill jag särskilt framhålla för det arbete han har lagt ner för föreningen genom åren.
Jag har sett att du liksom många andra fotbollsspelare spelar golf. Hur duktig är du?
-Inget att skryta med! Jag spelar alldeles för lite för att kunna sänka mitt handicap. Ligger väl runt 20 just nu.
I halvtid i hemmamatchen mot GIF Sundsvall i maj 2019 hyllades Janne tillsammans med 17 andra som spelat minst 200 allsvenska matcher för IFK. En del postumt som framgår av listan:
Birger ”Bian” Rosengren, Erik ”Mulle” Holmqvist, Torsten ”Lindy” Lindberg, Bengt ”Zamora” Nyholm, Åke ”Bajdoff” Johansson, Torbjörn Jonsson, Ulf Jansson, Björn Nordqvist, Ulf Hultberg, P-O Eek, Jan-Åke Jonsson, Leif Andersson, Janne Hellström, Jonas Lind, Sulo Vaattovaara, Mikael Hansson, Mathias Florén och Andreas Johansson.
Som vanligt när man pratar med tidigare spelare i IFK är det slående hur ödmjuka de är i förhållandet till sina egna prestationer och Janne Hellström var inget undantag. Stort tack för samtalet, Janne och lycka till som styrelseledamot i Äldre IFK-are!
