Gästkrönika: "Elva fördömda män"
Anthony Thörn reflekterar inför kvällens Skånederby.
“Forward, the Light Brigade!” Was there a man dismayed? Not though the soldier knew Someone had blundered. Theirs not to make reply, Theirs not to reason why, Theirs but to do and die. Into the valley of Death Rode the six hundred.”
Vad Alfred Tennysons dikt om Lord Cardigans Lätta brigads anfall mot ett ryskt batteri i Krimkriget 1854 har att göra med derbyt idag att göra? Ingenting. Och allting. Hör man på de flesta experter går vi in i dagens match med endast ett potentiellt utfall. Förlust, förnedring och tågresa hem. Elva fördömda män och deras ansikts-behårade ledare ska beträda gräset i fiendeland för att försöka göra det endast ett lag lyckats göra den här säsongen. Bärga hem en victoria på Malmös egna val av slagfält. Kontrasterna mellan lagen är uppenbara, men likt Lord Cardigans män är det inte Granqvists, Mellbergs eller Gigovics uppdrag att resonera om varför så är fallet.
För vi kan stå och fundera över hur vi hade allt en gång i tiden, om hur de är på en plats och vi en annan. Om hur vi för bara lite mer än ett halvt decennium sedan hade Europa för våra fötter, om hur text-tv sida 343 kunde använts som antidepressiv medicin och vems fel det var att det gick som det gick. Om huruvida det var en sportchefs fel, om det var ett samtal till Lokeren, Belgien som skulle skett snabbare, och om den där norrmannen skulle satt sin fot på Olympia överhuvudtaget. För när allt kommer omkring och diskussionen slutar i den där tystnaden och fingrandet på ölglaset är det just det själva faktumet om att de är på en plats och vi en annan som bidrar till en sorts världslig betryggande känsla. För jag vill inte vara som dem. Jag vill inte ha deras värderingar, deras kultur eller färger. Jag vet inte om Mellberg innebär födelsen av en ny tidsålder och inte du heller, däremot vet jag att om klubben ska kunna gå vidare måste diskussionerna förflyttas från dåtid till framtid.
Malmö spelar om SM-guld och vi spelar om… Tja, vadå egentligen? För när den tävlingsmässiga äran tas bort från ekvationen går vi in på en högst existentiell frågeställning. Vad är det som gör att Helsingborgs IF är just Helsingborgs IF? Misslyckas spelarna av egen intellektuell begåvning besvara frågan behöver de bara gå ner till bortasektionen ikväll och ställa frågan och de kommer få en encyklopedi av svar. För i 90 minuter har dessa fördömda män chansen att sluta spela för spelande sportchefs-roller, bottenstrider och kontraktsförlängningar. Istället har de chansen att spela för Pär Hanssons tårar, Alvaro Santos leende och spyorna på Giuseppe Meazza-Stadion. De har chansen att själva bestämma vad Helsingborgs IF är och vad det står för.
Hur det slutade för Lord Cardigans män och deras anfall mot det ryska batteriet? Med död, förödelse och till att Lord Cardigan återvände till sitt befäl med orden “Jag har förlorat min brigad”. Lyckligtvis är ju fotboll aldrig en fråga om liv och död. Det betyder ju mycket mer än så. Det vet både du, jag och Bill Shankly däremot.
“When can their glory fade? O the wild charge they made! All the world wondered. Honour the charge they made! Honour the Light Brigade, Noble six hundred!”
