Himmelriketgalan: Årets spelare
I tisdags presenterade Himmelriket vem ni läsare utsett till Årets försvarare. Inte helt oväntat är det samme man som fått flest röster när Årets spelare ska koras.
För nästan tre år sedan, under ett träningsläger i Florida och med nye tränaren Roland Nilsson vid sidlinjen skrev Magnus Johansson efter en träningsmatch:
”Men vad som märktes tydligast när Daniel kom in på planen var att man äntligen hörde en himmelsblå spelare prata med sina medspelare. Under den timmen som han satt på bänken var det så tyst på planen hos svenskarna, att man hörde när någon släppte sig på avbytarbänken. Nilsson och Gren eldade på och ropade att de måste prata med varandra, och då för en stund hördes 11 röster samtidigt, innan de dog ut igen.”
”För att vara en bra lagkapten bör man vara en auktoritet men inte auktoritär. Man bör vara en som tas på allvar av domare samt både med- och motspelare. Man bör vara en som kan vara både uppmuntrande och påhejande under match. Man bör vara ett föredöme genom att ta ut sitt max i match efter match. Man bör hata en förlust lika starkt som man älskar en vinst, kanske mer till och med. Daniel Andersson stämmer in på alla dessa kriterier.”
I mitten av oktober i år skrev jag själv i en krönika på Himmelriket:
"Sidled hit, sidled dit. Folk de snackar en massa skit.
Ja, det gör de och har gjort ända sedan ett mycket blekt svenskt landslag inte tog sig vidare från gruppspelet i ett mästerskap 2000. Då behövdes en syndabock. Denne någon fick bli Daniel. Tugget om sidleds-passningar och fantasilöshet har förföljt mannen genom hela karriären. Pappa Roy var en försvarsgigant, storebror var en mittbacksbjässe. Men Daniel har fått finna sig i att bli kallad tradig."
Efter guldbärgandet stod det så här i veckans Sex och Jävligt offside-lista:
"Finns det någon i MFF-historien som varit mer värd att få höja segerpokalen än kapten Andersson? Efter all obefogad kritik och allt skitsnack gör han kanske sin bästa säsong i MFF-tröjan på en ny position. Utan att stå i skuggan av någon, utan att ha spelat på någon annans bekostnad… Det här är ditt guld, Danne!"
Efter att ha startat i varenda allsvensk match, åstadkommit fem mål men med blott två gula kort på kontot kunde Malmö FFs lagkapten höja Lennart Johanssons pokal i skyn. Himmelrikets läsare har klart för sig, Årets spelare heter Daniel Andersson.
Först Årets försvarare och nu Årets spelare, grattis!
- Tack så mycket. Det känns väldigt bra.
Många menar att 2010 är din bästa säsong någonsin i MFF-tröjan. Håller du med?
- Tja, jag vet inte riktigt. Tycker att jag haft bra säsonger tidigare också, särskilt under både 2005 och 2006. Men då gick det dessvärre inte lika bra för hela laget. Men visst, jag har inte mycket att klaga på i år. Men framförallt är det ett jättearbete av alla spelare tillsammans med tränarstaben som i år äntligen gett utdelning. Det är lätt att spela bra när resten av laget gör det.
Jag läste någonstans där du sa att i din ålder går träningarna mest ut på att bromsa förfallet. Hur kan du i så fall vara så bra i år?
- Ja, men det är ju tyvärr sant. Kroppen blir inte piggare och starkare längre, fysiken har ju peakat och är på väg ner. Det man tappar i smidighet och snabbhet får man kompensera med rutin och erfarenhet. De yngre däremot blir ju bara bättre av att träna.
Men ändå har väl ingen yngling varit i närheten av att peta dig?
- Nej, det hoppas jag inte i alla fall… Men i och med att jag spelat mittback i år så har jag känt mig fräschare under matcherna. När jag spelat på mittfältet har jag nästintill sprungit som en gnu och jagat, jagat och jagat. Det tar förstås på krafterna.
Som mittback blir det inte lika mycket kutande, därför har jag väl haft lättare att göra något med kvalitet när jag fått bollen. Det blir förstås lite lättare att se ut som en bra fotbollsspelare då.
Att se ut som en bra fotbollsspelare… Ofta har det verkat ganska otacksamt att heta Daniel Andersson. Många journalister har haft dig som hackkyckling och tävlat om vem som kan förknippa ditt namn med sidledspassningar flest gånger. I våras gjorde SVT en web-enkät där du utsågs till seriens mest överskattade spelare. I dag har du ett färskt SM-guld och tog bland annat en plats i Dagens Nyheters All-Star-elva över hela säsongen. Du var nominerad till Bäste försvarare på förbundets Fotbollsgala och du har tusentals himmelsblå fans i ryggen. Känns det som en revansch?
- Revansch? Nej, faktiskt inte. Är det något man lär sig med åren så är det att strunta i saker som man inte kan påverka. Vad som skrivs i tidningar blir ju inte större än vad man själv gör det till.
Klart att man alltid vill ha uppskattning för det man gör, men viktigast är ju att man känner stöd och förtroende från tränare och lagkamrater. Jag har alltid spelat på mitt sätt och det har oftast räckt. Vad folk utanför planen tycker kan jag inte göra så mycket åt.
Du är idag 33 år gammal. Har du någon konkret önskan eller dröm kvar att uppfylla eller uppleva innan du avslutar karriären?
- Alltså, det hade varit grymt att få vara med om att ta Malmö FF in i Champions League. Det är väl både konkret och rimligt?
Det låter mycket bra, tycker jag. Även efter ett jubileumsår, guldfirande och dubbla priser från Himmelriketgalan kommer en vinter. Med den kommer också den beryktade svenska försäsongen. Du som nu är Kungen av Malmö, är inte du sugen på att köra en Henrik Larsson och hålla igång med lite innebandy istället för att ränna runt i Pildammarna?
- Haha… Nej, jag har inte den kapaciteten. Jag måste träna hårt för att orka med nästa säsong. Särskilt nu, när vi är titelförsvarare och siktar på att komma ut i Europa. Jag, och alla andra, måste vara förberedda till max. Nästa år kommer att bli ännu tuffare, både här hemma och utomlands. Därför måste vi vara ännu mer redo.
Årets försvarare och Årets spelare. Dubbla utmärkelser. Ett tacktal är kanske på sin plats?
- Då måste jag börja med att tacka fansen för deras stöd och för att de röstat på mig. Sedan förstås ett tack till medspelare och tränare. Även om det är kul med priser och beröm så är det ett lagarbete som ligger bakom alla framgångar. Och sen förstås, ett stort tack till min familj som alltid finns där.
Vi avslutar intervjun och avbryter samtalet. Utan att reflektera över det absurda i mitt agerande, lägger jag ifrån mig telefonen och börjar applådera. Mina händer möter varandra på samma sätt som händer möts efter ett svulstigt tal i ett Hollywood-producerat långfilmsdrama. Ett långsamt men taktfast klappande som övergår i ett alltmer smattrande accelerando... Årets spelare 2010. Daniel Andersson. Oh captain, my captain.
